
Cecilia Torudd Barn – Cecilia Torudd (född Levan Torudd den 26 oktober 1942 i Lund, Sverige) är en serietecknare, grafisk romanförfattare och författare. Med start i början av 1970-talet har hon arbetat regelbundet som illustratör och serietecknare för Kamratposten. Serien Ensamma maman (Urhunden 1989) dök upp för första gången i Dagens Nyheter, och båda dessa serier gav henne stor hyllning som författare och konstnär.
Torudd har arbetat med många författare som illustratör, bland annat Stig Unge, Siw Widerberg, Annika Holm och Lilian Edvall. Ett barn till Albert Levan och Karin Malmberg, Cecilia Torudd är deras avkomma. Hon debuterade som barnboksillustratör 1970 med Stig Unges En stad i Sydamerika och har sedan dess ritat böcker av Siw Widerberg och Annika Holm.
Torudd träffade författaren Lilian Edvall genom tidningen hon skissade för Kamratposten i början av 1970-talet. I och med utgivningen av Mensboken 1986, en bok som Edvall skrivit och Torudd illustrerat tillsammans, började de två arbeta tillsammans. Fyra böcker publicerades till slut: en vardera om menstruation, kärlek, klimakteriet och skilsmässa.
Den första delen av Torudds originaltecknade serie Familjeliv, med titeln “Familjeliv i bilen”, dök upp i Kamratposten under två sidor. Collected Comics gav ut den på nytt 1980. Serien gjorde comeback till tidningen som ett vanligt inslag på 1980-talet, och den har samlats på flera album sedan 1986.
Föreställningen följer familjen Larssons liv: föräldrarna Kenneth och Lisbet, barnen Lotta, Johan och Lillen samt familjens hund Kalle. Hon skildrar sig själv och sina vardagsupplevelser i serien med självironi och en feminin synvinkel, vilket gör det till en rolig läsning. I sitt mest kända verk, Ensamma maman, tar Cecilia Torudd in sig på en kvinnas perspektiv för att illustrera vardagliga aspekter av tillvaron.
Showen sändes första gången hösten 1985 i Dagens Nyheters gästseriesektion “DN-serien”, och den har sedan dess återupplivats som en vanlig del av tidningens lineup. Den har nu sammanställts i två seriealbum, förutom flera samlingar. Under loppet av tre år köptes 500 serier som prenumerationer. Torudd skrev The Single Mother som en form av rehabilitering för sig själv efter att ha upplevt några svåra tider som tonårsförälder (den anonyma titelkaraktären delar ett utseende med Torudd).
Serien blev väl mottagen och har sedan dess dykt upp regelbundet i flera svenska publikationer. Hon vann albumpriset Urhunden från Seriefrämjandet 1989 för sitt arbete med Ensamma mamann. Det här är logiken som juryn använde: “Ingen, och vi menar ingen, undviker att läsa Single Mother-serien. Den saknar spännande plottwists och häftiga huvudpersoner, men vem som helst kan se sig själv på dess sidor.
Cecilia Torudd tar itu med riktiga människor, brukar landa på pengarna med hennes kroppsspråk och repliker. Genom att bemästra skickligheten att omvandla vardagliga, vanliga liv till vansinne, har författarna av de senaste årens mest reviderade serier uppnått sitt mål.” Toruds egna ord har också publicerats i böcker. Livet er ett helvete (2001) och In the head of an elderly hagga (1996) är två exempel (2005).
Hon skrev pjäsens författarskap för Sverigeturnén 1990–1994 i Kunde prastänkan så vel kan du, där Pia Green och andra medverkade. En dag… är titeln på en serie korta romaner för barn om de rutinaktiviteter som barn och mor- och farföräldrar delar. Tåget hem var den första boken i serien, med titeln En dag med mormor (2015).
Torudd, Cecilia, som skrev “Ensam mamma”, vevar fram nya verk. Men när hon åldras blir det allt mer utmanande att rita i den stil hon föredrar. Lyckligtvis finns det många ytterligare vägar öppna för ens fantasi. Serieserier med en mamma som jonglerar med behoven hos sina två tonåringar, hennes nya pojkvän och hennes äldre far är varmt ihågkommen av många.
Efter en kort körning av Cecilia Torudd i mitten av 1980-talet fick serien stora framgångar och har sedan dess tryckts om flera gånger. Allt var inte baserat på mitt eget liv; till exempel hade jag ingen dotter men två söner. Däremot hade jag uppfostrat mina barn på egen hand. Komedin och erkännandet som drev “Lonely Mother” var två av dess starkaste element.
Flera gånger under vårt föredrag bryter Cecilia Torudd ut i skratt och säger att humorn är hennes räddning. Hon är skyldig honom sin förmåga att hålla ut genom livets stora och små tragedier. Självklart har jag en negativ syn. Ibland har jag tyckt att det är en otrolig utmaning att vara människa. Jag hoppade av skolan och började bo själv vid 16 års ålder, träffade fel typ av kille, fick barn med honom och fick fler barn med andra, lika oönskade män.
Jag upptäckte dock ett utlopp för den energin i form av serier som läsarna gillade. Cecilia Torudd blev snabbt medveten om hur mycket kontroll den “Ensamma mamman” hade över henne. Ingen var detsäkert från henne eftersom hon aldrig lämnade hemmet utan sin anteckningsbok. Hon stannade uppe sent och tänkte på idéer för nästa serie.
Hon gav till slut upp och slutade rita serien eftersom det var för mycket. Hon skrev också krönikor och böcker för barn, fortsatte att rita och skapade illustrationer till två pjäser. Hon har saktat ner lite nu för tiden, men hon ritar fortfarande illustrationer varje år till bästsäljaren “Kom ihåg familjekalendern”. Hennes blåskvintett får fri användning av kyrkans replokal om hon går med på att prenumerera på kyrkoskriften.
Förmågan att teckna bra förbättras aldrig med åldern. Även om jag har en tydlig mental bild av hur det färdiga konstverket ska se ut, är det faktiskt en tidskrävande process att rita det. Flöjten är ett undantag. För närvarande är mitt spel ljusår före där det var. Noterna till Paul Hindemiths blåskvintett är öppna på notstället i vardagsrummet i lägenheten Gärdet i Stockholm.
Adresseras till nära bekanta och vänner. Vi får dem sedan att sitta med någon extremt konstig musik och sedan bjuder vi på pizza från en lokal pizzeria. Det, skrattar hon, är en liten tröst. Cecilia Torudd började spela flöjt först när hon var i fyrtioårsåldern. Att växa upp med två musikaliskt begåvade föräldrar gjorde att hon kände sig hjälplös. Hon slutade skolan i åttan, men det hjälpte inte på den tjatande känslan att hon misslyckades.
