Jenny Rogneby Pojkvän – En trevlig eftermiddag i början av januari hade jag nöjet att träffa Jenny Rogneby, författaren till Leona-böckerna. Vi sprang på varandra i ett litet rum på Bonnierförlagen. Här är där vi ska ha vårt samtal: Med tanke på att jag från början hade antagit att det skulle finnas tre böcker i serien och att jag valde att fortsätta den, är det faktum att det är precis vad som hände desto mer tillfredsställande.
Att det har fungerat så bra att jag har kunnat släppa mer än tre böcker. Det är fantastiskt att se boken i det vilda efter att ha lagt ner mycket tid och kraft på den. Det är fascinerande att observera människors svar på det arbete du har lagt ned under loppet av ett år. Jättekul!
Ja, jag har börjat på den femte boken. Det är vad jag har bestämt ska bli den sista. Det faktum att jag förutspådde tre och sedan såg det sträcka på sig för länge diskvalificerar verkligen ett sådant påstående. Efter det måste jag hålla tyst.
Människan vet absolut ingenting alls. Däremot tycker jag att fem böcker är rätt. Saker och ting kommer att bli bra. Det finns utan tvekan fler historier att berätta om henne, men jag har andra idéer som jag vill skriva om istället. Jag skulle vilja testa några fler saker också.
Efter Leona skulle jag vilja fortsätta ägna mig åt mina intressen och utöka mina kunskaper inom brottsområdet, men det kan bli tråkigt efter ett tag.Absolut! Och jag har jobbat som brottsutredare hos den svenska polisen. Allt jag skriver om är något jag har arbetat med, om jag inte uttryckligen anger något annat.
På så sätt har jag stor nytta av min kunskap om fel och deras förekomst när jag sätter penna på papper. Det är ett riktigt säkert kort. Jag har haft samtal med andra deckarförfattare som saknar förstahandserfarenhet inom området och de tycker naturligtvis att det är mer utmanande än jag.
Här brukar de ha någon inom poliskåren som svarar på deras frågor. Naturligtvis kan man läsa på mycket när man forskar, men jag tror verkligen att det är en mycket bra utgångspunkt att ha denna kunskap. Hade jag inte jobbat inom brottsutredning och studerat kriminologi hade mina böcker nog inte varit så populära som de är nu.
Jag har absolut ingen aning om jag började skriva då eller inte. Det var därför jag började skriva i första hand. Jag fick inspirationen till den här meningen. Det verkade självklart att allt jag skrev om brott så småningom skulle bli verklighet när jag väl började med det.
Svaret är ja; det är åtminstone vad jag har kommit att tro. En av de mest intressanta aspekterna av mitt jobb var att hålla koll på misstänkta, därför har mina böcker många scener där karaktärer är misstänkta. Tyngdpunkten ligger på min egen träning, även om jag också har relationer och en riktigt unik huvudperson.
I det ljuset är det tydligt att jag har arbetat med den här frågan. Jag kanske är mer investerad i vissa saker än vad jag annars skulle vara om jag inte jobbade med dem. Exempel: om du aldrig har arbetat inom brottsbekämpning, kommer du förmodligen inte att välja att ha en polis som din huvudperson. När detta inträffar kan det beslutas att anlita en författare eller journalist som är specialiserad på ett område som kunden redan är väl insatt i, vilket gör det lättare att skriva. Ja, jag tror att ens bakgrund återspeglas i ens författarskap.
Det finns otaliga hinder för att skriva texten. En berättelse som kommer att hålla dig intresserad till slutet. En huvudperson som borde utvecklas under loppet av flera böcker, snarare än bara en. Det finns utmaningar i varje aspekt av skrivandet. Men att ha en färdigutvecklad huvudkaraktär är utmanande eftersom jag inte har skrivit något annat än.
Att skapa en karaktär är en ständig balansgång. I vilken utsträckning ska jag låta henne agera? Hur gammal ska hon bli? Egentligen tänjer hon på gränserna för vad de flesta män skulle göra. I vilken utsträckning kan jag använda detta? Det har varit en balansgång, men det har också varit ganska intressant. Det finns både svårighet och belöning i detta.
Jämfört med andra karaktärer har jag tagit många chanser med Leona. Jag är inte rädd för att ta chanser eftersom jag tycker det är fascinerande att sondera det okända och observera vad som utvecklas. Samtidigt kan man inte låta bli att undra vilket svar de skulle ha fått på Leonas agerande om hon var en man. Som kvinna är Leona till exempel inte den primära vårdaren för familjens barn.
Bara det är kontroversiellt för vissa människor. I den första volymen får hon en gåva, och då önskar hennes man att de flyttar ut på landsbygden för att bo i en villa. Han skulle vilja utöka sin familj genom att lägga till ett tredje barn.
En familj och ett hem är vad han hoppas kunna bygga. Vad man brukar förvänta sig av en kvinna. Om det är en man som jobbar långa dagar och överlåter det mesta av föräldraskapet till sin fru så är det inget någon ska reagera starkt på. Det är normalt när det är en kvinna som gör det.
Du har sett män göra det i filmer och böcker, så du vet att det är möjligt att bli korrupt inom polisstyrkan. Poliser kan ses korsa gränsen och växla pengar på andra sidan. Det mänskliga svaret på detta är ganska tyst. När en kvinna är inblandad verkar det dock uppenbart att insatserna är högre bara för att hon är kvinna. Det känns som att reglerna om hur en kvinna ska agera har luckrats upp lite. Så jag tyckte att det var ganska intressant och viktigt att tänka på.
