Perseus Karlström Pappa – En svensk OS-medaljör tillbringar en sen natt i Melbourne i Australien och dagdrömmer om intervallträning i mörkret i Eskilstunas bostadskomplex Borsökna. Som Perseus Karlström, 29, uttrycker det, “helig mark”.
Jag kan lita på att mina flaskor är säkra där tills jag kommer tillbaka. Bronsmedaljören på den 20 kilometer långa promenaden vid förra höstens friidrotts-VM i Doha, Perseus Karlström, beskriver lugnt och upprepade gånger platsen för denna mystiska “öken”.
Leta efter ett hus. Det är utanför Eskilstuna. Stadens hemdel. Bosatt sig på landsbygden. Några lokala landhockey- och trädgårdshöjdhopp är nog par för banan, men det finns även individer som sprungit tusen varv runt kvarteret och vunnit OS-guld.
När jag var runt fyra eller fem år gammal brukade jag följa med min mamma till hennes träningspass, och det är de tidigaste sportrelaterade minnen jag har. Så jag satte mig på cykeln och följde henne genom grusvägarna mot Stora Sundby.
Nästa stopp var Borsökna där vi tog en båttur runt sjön. Detta segment av omgången var känt som “sjön” bland oss. Mamma Siv har varit med väldigt länge; hon har tagit tre VM-guld och för bara några år sedan, vid 60 års ålder, tog hon sig ut till Finnkampen när det inte fanns några andra lämpliga kandidater att ställa på startlinjen.
Även om Perseus föddes i en legitim friidrottsfamilj – hans far, Enrique, är från Mexiko och har vunnit VM-medaljer också – var det inte medaljerna eller mästerskapen som ursprungligen inspirerade honom att börja idrotta.Perseus minns att tåget troligen var tillverkat av trä.
Det var faktiskt inte förrän jag var tonåring som jag insåg att mina föräldrar inte var idealiska. Runt 13 eller 14 års ålder. Men jag visste att vi hade enorma koppar, nästan lika stora som blomkrukor, hemma. Men min familj har alltid varit ganska aktiv, och när vi var barn var vi ständigt engagerade i någon form av utomhusaktivitet. Tränade, joggade och agerade runt. Vår dag började med ett tidigt morgonflyg, och vi återvände inte förrän vi kallades till matsalen för näring.
Jag var bara sju år gammal första gången jag deltog i en löpartävling. Ingen har någonsin drivit mig till handling; snarare tog jag initiativet på egen hand. Inför min första tävling hade jag aldrig tränat på att gå, men jag hade följt mamma på hennes cykel så ofta och tittat på henne att jag kom på det.Efter nästan 23 år framträder den första tävlingen fortfarande tydligt i tankarna.
Marschen döptes till Sörmlandsmarschen. Vi hade vår första tävling i Enhörna och vår andra i Flen. Ett avstånd på 500 m. På ett sätt är det korrekt. Det var också första gången jag någonsin tävlade i ett evenemang. Jag minns att ett prisbord med ett trätåg på stod tillgängligt för inspektion i målområdet innan loppet började.
Tanken slog mig, “det där vill jag vinna”, men det fanns redan en annan kille bredvid mig och petade på samma tåg. För att komma på det tåget visste jag att jag var tvungen att vinna. Det faktum att det var en så bra början får mig att undra varför jag inte har tänkt på det tidigare. Jag slutade nog tänka på det efter årets sista tävling.
Efter det fortsatte jag att tävla, om än utan att lägga ner nästan lika mycket förberedelsetid.Som de flesta ungdomar i hans ålder, försökte Perseus, eller “Persy” som han är mer känd, sin hand med vad som verkade vara roligt vid den tiden.
Vid nio års ålder började han spela dragspel och fick en profetia om en ljus framtid av sin finska dragspelsmentor. Tidigare hade han spelat fotboll tills han gjorde ont i foten och bestämde sig för att det inte var särskilt roligt att spela fotboll.
Även om jag hade tidig framgång hade jag inga ambitioner att bli bäst förrän jag var i sena tonåren, när jag började träna på riktigt. Snarare än att försöka vinna en medalj var min motivation för att springa ren njutning.
En gång, när min äldre bror “Ato” meddelade i en intervju med lokala medier att han “ville vinna OS”, ska jag ha skjutit tillbaka att jag hade siktet inställt på världscupen istället. Jag hade ingen aning om vad OS var, men jag tyckte att VM lät fantastiskt.
Men det är uppenbart; det dök upp till slut, och nu bor det i bakhuvudet. Optimalt sett skulle du vilja vinna. Han fick lite seriös tankeställare när han hörde sig själv säga “Jag vill bli bäst i världen”, vid ett talanguttagning till Svenska Olympiska Kommittén 2014.
I ett fall vaknade jag och befann mig på en främmande plats. Vad hindrar mig från att träna oftare? Kan jag säga att jag strävar efter att global överhöghet? Det var därför jag förmodligen ville ge det ett försök.
Det var då jag lärde mig den verkliga omfattningen av den ansträngning som krävs för att konkurrera med den globala eliten. För om så är fallet måste jag lägga ner mer tid på gymmet Jag visste att jag var tvungen att öka mina förberedelser om jag skulle ha något hopp om att lyckas.
