Pugh Rogefeldt Fru – Pugh Rogefeldt (född Anders Sture Torbjörn Rogefeldt; svenska. 2 mars 1947; Västers) är en musiker från Sverige som spelar gitarr och sjunger och skriver sånger. Bland de tidigaste svenska rockalbumen var hans debut Ja, dä ä dä (1969) kritikerrosad och vann en Grammis. Jojje Wadenius och Janne “Loffe” Carlsson samarbetade i albumets produktion. Under hela 70-talet släppte bandet en rad hitalbum. Han kom trea i Melodifestivalen med låten “Nattmara” 1978.
Vissa av hans album från 80-talet blev inte lika väl mottagna. Rogefeldts låt “My best for you” fanns med på debutalbumet av bandet Grymlings, som han var med och grundade 1990. Han tog en paus från att göra musik men kom tillbaka 1999 med countryalbumet Marathon. På albumet Winn hjärta winn från 2008 spelade han återigen in med Wadenius och Carlsson. Hans självbiografi, 73: From 51 Great Street to Hog Farm, släpptes 2013. År 2021 markerade slutet på Pugh Rogefeldts professionella basebollkarriär.
Rogefeldt växte upp i ett Västers hushåll av arbetarklassen. Pugh Rogefeldt, Ivars son och även byggmästare, minns sin far som “temperamentsfull på jobbet men lugn hemma”, med en djup respekt för sin familj och en känsla av stolthet över sitt jobb. Signe Rogefeldt, mamman, var en hemmamamma som då och då tog på servitrispass. Hon var mer sällskaplig och utåtriktad än sin reserverade far, och hon visade ett intresse för andra kulturer.
De födde Olle, Torbjörn och Ingemar, tre pojkar. Efter att Ingemar, det yngsta barnet, lämnat hemmet skilde sig föräldrarna så småningom. Rogefeldt deltog i det “septiska uppfödningslägret” som var Skepparbackens skola i Västers. Rogefeldt har hänvisat till sin mellanstadielärare som en “gammal häxa” eftersom hon sa till honom att han var för liten och slö för att uppnå någonting.
Bortsett från att vara en “stadens första sociala experiment” har han sagt att hans skoltid var unik eftersom de samlade elever från alla samhällsskikt. Han började sjunga i den monotona söndagsskolans kör innan han gick vidare till en gosskör. Som medlem i barnkören upplevde han för första gången “musikglädje”. Genom att använda familjens radiogrammofon blev han utsatt för verk av kompositörer som Ludwig van Beethoven och Duke Ellington.
Bara en kort tid senare blev han “hypnotiserad” av musiken från The Everly Brothers. Hans favoritband var Kinks, Rolling Stones och Beatles. Rogefeldts musikaliska karriär började när han var tonåring, när han gick med i banden Mersey Sect och Blues Band. Rogefeldt sjöng och spelade gitarr med gruppen under några år. Little Richards “Tutti Frutti” och “Lucille”, samt tolkningar av låtar av The Who (“My Generation”), The Rolling Stones (“Susie Q”) och andra spelades.
Hans användning av svenska i texterna till hans band Mersey Sect blev ett identifierande inslag i hans senare soloarbete. Rogefeldt träffade sin fru Yvonne när han var 18 år gammal; de knöt knuten 1968. Tre barn föddes till paret: Michael 1966, Paul 1968 och Kim 1970. Han målade professionellt som vuxen och vid sidan om spelade han ibland gitarr.
En Tandberg bandspelare var det instrument han valde när han spelade in hans musikaliska kompositioner.Metronomes Anders Burman, albumets producent, var den ende som tog kontakt och sa att bandet ville börja spela in ett album redan nu. Rogefeldt hade tjänstgjort i militären i Strängnäs och hade då nekats tillstånd att spela in. Eftersom Rogefeldt stod inför ett tre månaders fängelsestraff för desertering, gjorde han sin vågade flykt (som han avtjänade efter släppet av debutalbumet).
Pugh myntades vid det första mötet med Burman, tillsammans med andra kreativa idéer. När Rogefeldt uppmanades av Burman att namnge en artist, tänkte Rogefeldt genast på Pug Karlsson, en artist som han var bekant med. Eftersom Burman var förtjust i det blev det hans artistnamn. Låten “Haru vart p cirkus” av Rogefeldt släpptes som singel i november 1968. Släppte sitt första album 1969.
Ursprungligen med titeln “Pugh (Ja, dä ä dä),” det första albumet producerades av Burman, med vem Rogefeldt skulle senare samarbeta på andra album. Gitarristen/basisten Jojje Wadenius och trummisen Janne “Loffe” Carlsson bidrog också till skivan. En tekniker vid namn Michael B. Tretow var ombord. Flera av Rogefeldts mest kända verk, inklusive “Här kommer natten” (även utgiven som singel 1969) och “Sm lätta moln” – återgivningen av “Surabaya Johnny”, finns på detta album.
Efter släppet 1970 vann albumet Grammy för bästa debut som populärproduktion. Det här albumet fick mycket uppmärksamhet eftersom det var ett av de första svenska rockalbumen som någonsin släppts. Rogefeldt hade också en unik sångteknik; han använde sig flitigt av vokaler och ovanliga wordval på ett sätt som aldrig tidigare prövats i Sverige.
Texterna lät ofta okända och lånade ord för ord från populärmusik i USA och Storbritannien. Till exempel hade en av Thems låtar titeln “Here Comes the Night.” Ja, dä ä däs psykedeliska musik var också ett stort dragplåster för bandet. Därmed öppnade Rogefeldt vägen för efterföljande svenskspråkiga rockalbum. 1969 gick Rogefeldt in i Melodifestivalen som tonsättare och Svante Thuresson sjöng hans låt “Sommarflicka”.
Deras andra insats, Pughish (1970), medverkade också medmusikerna Wadenius och Loffe Carlsson och producenten Burman efter succén med deras debut. Pughish fortsatte debutens symbiosrockstil, med ytterligare influenser inklusive funk, jazz, folkmusik, bluesrock och till och med barnmusik. Singeln “Föräldralten” släpptes från albumet. Det fanns inte längre någon gemensam ansträngning mellan Wadenius och Loffe Carlsson vid tiden för nästa album, 1972 års Hollywood.
Viktiga ersättare för dessa personer är gitarristerna Kenny Hkansson och Lasse Wellander, basisten Göran Lagerberg och trummisen Jan Bandel. Förutom huvudrollen bidrog Bernt Staf och Kisa Magnusson med sina sångtalanger till skivan. Samma producent, Anders Burman, arbetade på båda bandets tidigare album.
Både Once I tog tåget bort och Slavsng släpptes som singlar samma år som Nature. Rogefeldt coverade låtar av Alice Tegnér (“Bä, bä, vita lamm”), Chuck Berry (“Reelin’ and Rockin'”) och Arthur Crudup (“That’s All Right”) på hans CD Pugh on the Rocks från 1973. Burman fungerade som producent och han fick sällskap av sådana som Janne Schaffer, Peps Persson och Christer Eklund.
