Py Bäckman Sjuk – Fotografen Lennart Hrd satt på samma plats på dansgolvet på Lysekils Havsbadsrestaurangen varje kväll i tjugofem somrar. Eller så kan han ha hängt på en bulk i jakten på den idealiska vinkeln där hans analoga Canon skulle acceptera problemet.
Restaurangens lilla scen har varit värd för internationella superstjärnor som Canned Heat, Robben Ford, Georgie Fame, Tower of Power och många fler. Men det var inte bara imponerande global berömmelse som väckte folkmassorna. Med hjälp av Totta Näslund och Hot’n’Tots kunde restaurangen locka en stor publik.
Maken bestod av en permanent grupp vårdare och en roterande grupp artister. Förutom Totta Näslund var stammisarna Nikke Ström, Mats Ronander, Bent “Bengan” Blomgren, Bernt Andersson, Ulf Dageby, och Lasse Wellander. Andra gick in mindre konsekvent.
PR-kampanjerna var omfattande, vilket ledde till att en del drog slutsatsen att hela den svenska musikbranschen (inklusive Eldkvarn, Peps Persson, Py Bäckman, Dag Vag, Ulf Lundell, Sanne Salomonsen, Di Leva och Claes Malmberg) gungade till seger i Lysekil.
Inget nedslående med att Havsbadsrestaurangen i Lysekil har dokumenterats i detalj av ingen mindre än Lennart Hrd. Han föddes i staden 1942, och han har under de senaste decennierna arbetat som professionell eller amatörfotograf för olika kunder. Sedan tidig barndom har musik varit en viktig del av hans liv.
Trots detta satte han intresset för sport och fotografi före sin ekonomiska stabilitet. Han har även arbetat med formblåsning av plast och haft många andra industrijobb. Alla var dåliga för hans hälsa, och efter några år blev han trött på botemedel. Han kunde inte fortsätta arbeta inom industrin och ägnade istället ett par år åt att slipa tennisbanor. Samtidigt fick han fotouppslag från alla större tidningar i Sverige. Lennart Hard lärde dem känna varandra under åren 1988-i dag genom medierna musik, tennis och fotografi.
Restaurangpersonalen Totta Näslund, Nikke Ström, Colin Allen, Lasse Wellander med flera spelade en omgång självbetjäningstennis. På eftermiddagarna när de väntade intressanta gästartister började Nikke och Lasse ringa mig. Många gånger skulle planerna göras i farten. Många av de största stjärnorna avslöjades aldrig i förväg. Vi var alla en del av ett fantastiskt socialt nätverk. Lennart Hard berättar att han kände alla och att många internationella kändisar gjorde oplanerade besök i Lysekil om de spelade i närheten i städer som Göteborg.
Den 13 september hade en ny musikal vid namn So as in Heaven premiär på Oscarsteatern i Stockholm. Den röda mattan hade lämnats orörd, kändisen hade sprayats med insektsmedel och en kör sjöngs ut på asfalten. Baserad på den svenska filmen med samma namn från 2004, regisserad av Kay Pollak, som samlade in över 1,45 miljoner dollar i biljettkassan och nominerades till en Oscar, har denna musikal setts av över 1,5 miljoner människor.
Förutom originalet Gabriellas sång av Stefan Nilsson och text av Py Bäckman, är boken skriven av Kay och Carin Pollak, regissören var Markus Virta, och musiken komponerades av Fredrik Kempe. Berättelsen börjar med den världsberömda regissören Daniel Daréus (Philip Jalmelid) kollaps på scenen, och hans efterföljande återkomst till sitt barndomshem i Ljusaker, Norge.
Där sätter han sin tilltro till den lilla genomsnittliga kyrkokören i hopp om att den ska upptäcka musiken som öppnar människors hjärtan. Vi kommer att lära känna några av körmedlemmarna bättre, och vi kommer att få se när Daniel och den unga, livsälskande Lena bygger upp sin relation.
Predikanten Stig tar en annan form när världens ledande tänkare borstar axlarna med stadens medborgare. Stig gör ett lägligt inträde i historien för att hälsa Daniel varmt och undrar otroligt hur Daniel lyckades hitta en så avlägsen plats som en mysig stuga i skogen. Stig mognar i sina relationer till sig själv och Gud samtidigt som riket gör det.
Musiken är lätt och glad i starten, på gränsen till buskis. Arne, ortens centrala rollfigur, spelas av Björn Kjellman. Han har ett brett spektrum av intressen men är ännu inte skicklig på alla de senaste innovationerna. Och strider utkämpas mellan vargar som tecknar självporträtt. Men när natten mynnar ut ökar ångesten och rastlösheten.
Daniel är känd för sin enkla natur och sin vilja att lägga ner hela sig själv, med okonventionella metoder, i ett försök att hjälpa sina medmedlemmar att hitta sin egen inre ton. På vägen mognade han som person och musiker och tog med sig sina egna körsngs.
Malena Ernman är på gränsen till att känna igen sig. Iklädd ett par blå jeans och en tråkig t-shirt förvandlas hon till den misshandlade Gabriella på ett sätt som får ditt hår att resa sig, och facklor börjar flimra i dina ögon så fort hon går in på scenen. Hans röda hår får mig att känna att jag har landat i ett av Europas storslagna operahus.
Men jag måste erkänna att hennes tolkning av Gabriellas sång är bekant för mig redan. Trots det sjunger hon ett snäpp över vad Helen Sjöholm gjorde i filmen. Även Tuva B. Girgedotter Larsen är där för att vråla på hjärteroten i rollen som Lena. Vi har inte sett den här förut, och det är en doozy!
Christopher Wollter är Gabriellas kärleksfulla pappa Conny, och han är också en berorare, om än på ett mer subtilt sätt. Otroligt hård och likgiltig karaktärisering. Connys aggressiva vänlighet mot Gabriella orsakar klumpen.
Men prelat Stig känner sig övergiven och känner att kyrkan och församlingen brinner. Han tycker att Daniel, som mobbar och förringar sina körmedlemmar för mycket, får tillbaka sin fru Inger, som spelas av duktiga Sara Jangfeldt (som Anders samarbetat med i både Evita och Chess).
När det är Ingers tur att bli rädd tvingar hon Stig att erkänna sin sexualitet, vilket visar på problem i deras förhållande. “Det som hände i natt har aldrig hänt”, vrålar han först på morgonen, medan Inger ropar: “Gud glömmer inte för han har aldrig glömt.” Stig, misshandlad, rädd och full av hämnd, bryter fram i den magnifika klimaxen till scenen med Daniel. Hur föreställer du dig att det känns? (Mötts av långa applåder och jubel.)
