Sven Stolpe Sjukdom – Stolpe växte i antal på Stockholms Södermalm. 1929 publicerade han sin första bok som författare, en antologi med titeln Tv generationer. För att återhämta sig från tuberkulos tillbringade Stolpe 1927 och 1928 i ett schweiziskt sanatorium. Detta i kombination med en ovanlig trafikolycka när Stolpe var ung gjorde att staden bara kunde förlita sig på ett delvis fungerande utfall.
Den mycket uppmärksammade romanen I dödens väntrum, där Stolpe i detalj redogjorde för sina sjukhusupplevelser, kom ut 1930. Det skrevs fler romaner under den döende tiden. Stolpe var redaktör för den svenska tidningen Fronten mellan 1931 och 1932. Sedan 1936 och under nästa decennium var Sven Stolpe aktiv i Oxfordgrupprörelsen (senare Moral Regeneration Association, eller MRA), en aktiv kristen grupp som spelade en betydande roll i svenskt kyrkoliv under åren fram till andra världskriget.
Oxford Universitys “opolitiska” personliga omvändelselinje förvärrade spänningarna mellan Stolpe och antinazistiska aktivister som Eyvind Johnson 1940. Stolpes tidiga intresse för katolicismen framgår av att samlingen Den kristna falangen tagits med i hans verk (1934–1936). 1947 konverterade han till katolicismen. Längs dessa linjer skrev han en bok om Jeanne d’Arc.
Från 1951 till 1960 var han medredaktör för den romersk-katolska tidskriften Credo. Stolpes kristna orientering visar sig i hans biografier om drottning Christina och prinsessan Birgitta. Enligt en tv-intervju i 1977 års Gäst hos Hagge dömde Stolpe varje person nio års fängelse. Han argumenterade för en artikel med titeln “From Stoicism to Mysticism: The Case of Saint Christina” 1959. Stolpe kunde få tillgång till kyrkornas arkiv i Rom som en del av sin avhandlingsforskning.
Historikern Curt Weibull blev så störd av Stolpes avhandling och biografi om drottningen att han skrev en artikel med titeln Om drottning Christinas kätteri- och kätterijakt (på svenska) som uppviglade en utbredd fientlighet mot drottningen. Som ett resultat hamnade Weibull och Stolpe i ett hett argument med varandra. Debatten kretsade kring två motsatta synpunkter: Weibulls påstående att.
Christina var en djupt religiös person och att den katolska kyrkans övertygelse om henne är godtagbar, och Stolpes motargument att Christinas abdikering motiverades av ett starkt intresse för libertarianism, vilket hon inte kunde. anses vara en sann troende. Han arbetade som lärare vid Mjölby Statens Allmänna Gymnasium och Realskola från 1964 till 1972.
Han var ofta med i media som en konservativ kulturkritiker; han skrev för tidningar som Aftonbladet mellan 1945 och 1961. Han delade sin tid mellan staden Malexander i stergötland och Värmland, vilket han beskrev i sin bok Mitt Värmland. 1970 publicerade han Let Me Tell You, en samling humoristiska och, enligt hans eget erkännande, personligt upplevda tankar och anekdoter som gav upphov till två uppföljare, 1971:s.
Let Me Tell You More och 1976:s Tell Me More. 1976. På 1970-talet publicerade Stolpe sina memoarer och började skriva en egen redogörelse för svensk litteratur i flera volymer. Där kunde han välla över sina favoritförfattare som Verner von Heidenstam och Selma Lagerlöf. Han skrev också en dikt om August Strindberg, en författare som han hade mycket mindre positiva känslor för.
Han publicerade en kontroversiell studie om Olof Lagercrantz, en författare Stolpe trodde var dåligt informerad och som han sa hade en negativ inverkan på svensk kultur, år 1980. Även om Stolpe tidigare hade fört fram liknande granskningar av Bertil Malmberg och Eyvind Johnson, som han trodde hade haft en liknande skadlig effekt, misskrediterades dessa studier så småningom.
Från 1930-talet till 1950-talet var Johnson och Stolpe ideologiska rivaler och rivaliserande författare; Stolpe förekommer i flera av Johnsons romaner, bland annat Krilons resa (1942, under pseudonymen Dr. Tollius) och Today’s Age (1950). (1955). (Du kan också hitta ett kritiskt porträtt av Stolpe i Folke Fridells roman Greppet hardnar.) Stolpe var förutom sitt eget författarskap också en skicklig översättare;
Hans “Ett hundratal övers fr olika sprk” publicerades i 1974 års nummer av det svenskspråkiga Litteraturlexikon (Natur & Kultur). Akademiker döpte till Stolpe fickers 1993. Han bisattes i Vadstena domkyrka. Det kommer att bli svårt att fånga likheten med Sven Stolpe i en sketch. Varken mycket har publicerats om honom eller av honom. Sven Stolpes memoarer, inklusive Ungdom (1957), publicerades i flera volymer, och Birger Christoffersson författade en studie om Stolpe och den litterära kontroversen på 1950-talet.
Erik Hjalmar Linders litterära kanon Omkring tre sidor ges till Stolpe under loppet av 1900-talets första hälft, medan Lönnroth-Delblanc i Den svenska litteraturen, del VI endast nämner Stolpes namn två gånger, och de omnämnandena är i anslutning till två av hans tidningspolemik. Det finns noll erkännande till Stolpesandra skrivtalanger, som skönlitteratur eller biografi. Den flamländska nordiskisten och föreläsaren vid universitetet i Antwerpen Joris Taels skrev den ensamma vetenskapligt aspirerande boken.
Han föddes i Stockholm 1905. Sven Stolpe. Pappan arbetade för regeringen och var en seriös, ordningsam man som höll sig till en strikt moralisk kod i alla aspekter av livet. Enligt Stolpe gjorde detta ett så djupt intryck på honom att han kom att betona värdet av självdisciplin i sina författarskap. Att veta att han hade ett temperament och ett känsloliv som var svårt att hantera bidrog troligen till hans behov av självdisciplin.
Han hävdar i sin självbiografi att han satte ihop ett modellherbarium när han gick på gymnasiet, även om han aldrig hade visat något intresse för botanik. Hans mål är att etablera en form av “bättre natur” genom att locka växterna till ett tillstånd av symmetri och skönhet, vilket han liknar vid en sportprestation. Han såg upp till uråldriga hjältar som Troja och Sparta som förebilder av dygd och styrka, och han älskade att lära sig om deras berättelser. Men moderna människor var besvärliga och oattraktiva.
Han gick på Stockholms universitet efter examen från Stockholmsgymnasiet, där han tog en fil.kand. Som student skrev han avsevärt för publikationer inklusive dagstidningen och litterära tidskrifter förutom studenttidningen Gaudeamus. Han sågs som en ung man med en stor hjärna och snabb medvetenhet, men också som någon som saknade balans och hade ett visst mått av barnslig fräckhet, en beslutsamhet att utmärka sig (vilket hans belackare såg som bluffande). Trots vågorna han gjorde blev han lätt misskrediterad efter att ha förtjänat folks tro.
