Gunilla Bergström Make – Scan Magazine pratar med den svenska barnboksförfattaren Gunilla Bergström med anledning av hennes 75-årsdag och 45-årsdagen för karaktären som gjorde henne känd, Alfons berg.Efter utgivningen av Gunilla Bergströms första Alfons berg (eller Alfie Atkins, som han kallas på engelska) roman 1972, “människor var perplexa”, som Bergström uttrycker det.
Genom att bara ha Alfons pappa som föräldrafigur väckte romanen debatt och öppnade ögonen. När det gäller mig måste jag erkänna att jag blev förvånad. Hon förklarar det tydligt, “Jag var inte bekant med barnlitteratur, och jag väntade mitt första barn vid den tiden. Enligt henne hade hennes egen far en otroligt naturlig relation med sin avkomma.
Hon hade vuxit upp med en omtänksam fadersgestalt som regelbundet berättade godnattsagor för henne. Med tiden kom jag att uppskatta uppmärksamheten frånvaron av Alfons mamma väckte, och det blev en källa till nöje. Utöver närmaste anhöriga, hur många kusiner och mostrar måste man ta hänsyn till? Bara en vuxen är allt du behöver för att undersöka konflikten mellan ungdom och vuxen ålder.
När Bergström var yngre intresserade hon sig för att teckna, men i tjugoårsåldern bestämde hon sig för att det inte var ett “riktigt” jobb och hon slutade med det. Hon gjorde istället en karriär inom journalistiken, tog examen från Göteborgs JMG-skola 1966 och fortsatte som reporter på Aftonbladet. Det fasade henne inte att få en bok publicerad.
Jag var en erfaren författare med en meritlista av publicering, så jag kunde hålla på med det. Hon förklarar, “Jag vet att vissa anser att den första boken är helig, men jag förstod inte alls det.” Men så frågade förlaget om jag kunde göra illustrationerna också, och det var en fantastisk möjlighet! Möjligheten att ägna tid åt konst var gnistan som satte mig i brand.
En roman om en ung flicka vars föräldrar har separerat, Mias pappa flyttar, kom ut 1971, men den första Alfons-boken Bergström ställde upp fick nej. Kvinnan skrattar. De sa åt mig att gå hem och göra den större efter att de avvisat det. När jag fick reda på att jag skulle ha mer utrymme för mina konstverk och mer utrymme att uttrycka min kreativitet, blev jag extatisk och bestämde mig för att jag skulle spendera resten av mitt liv med att skapa.
Hon berättar om lanseringen av sin karriär som författare och illustratör med lika delar spänning och återhållsamhet, och tackar sin arbetsgivare för att hon lät henne ta en kort tjänstledigt efter utgivningen av hennes första bok och igen efter utgivningen av hennes andra.
Det är förvånande hur lite hänsyn Bergström tar för andras åsikter och förväntningar, med tanke på hans status som bästsäljande författare.Hon gick inte bara emot strömmen genom att utesluta en moderroll från en barnroman skriven på 1970-talet, utan hon gjorde också Alfons avsiktligt oattraktiv.
Det finns inget sätt att han kan vara söt, svarar hon rakt ut. “Det var många söta honor som bar rosetter, och några stygga pojkar som bar runt på döda råttor i sina plånböcker. Att ha ett falskt barn var inte alls vad jag hade i åtanke. Men jag gav honom hans små hår så att hans rejäla ansikte skulle ha något mjukt. Till sist, vem är far till Alfons? Han är inte precis Hee-Man, i själva verket är han ganska ful – eller meningslös.
Det är uppenbart att hon kommer bättre överens med barn än vad hon gör med många vuxna. Jag tror att det faktum att jag är ganska naiv är kopplat till det faktum att jag älskar att skriva berättelser för barn så mycket. Hon förklarar, “Jag har också väldigt tydliga minnen av hur det är att bli hånad eller känna skuld”, och hon tycker att vuxna ger barn mer kredit än de förtjänar. De är inte dimwits; om de ser att en spik saknas, kommer de att gå och byta ut den.
Jag tror inte att vi behöver göra en stor grej av föräldraskap; det handlar verkligen om att vara uppmärksam och leta efter ögonblicket när ett barns nyfikenhet eller kreativitet tänder. Inget om trycket från balett eller ishockey slår mig som särskilt betydelsefullt. Att barn i grunden är oskyldiga är ett vanligt tema, om än ett som sällan utforskas explicit. Bergström är ingen idealist; hon tror att människor föds varken goda eller onda och istället formas av sina erfarenheter.
Ingen föds hemsk, men vi har alla potential att göra bra och dåliga saker. Detta är en utgångspunkt även min nioåriga systerdotter kan komma bakom. Tänk på vilken inverkan det skulle ha om du kunde berätta för alla som är ledsna, som har ett brustet hjärta och som har svårt att saker och ting inte alltid har varit så här och att de inte behöver förbli så . Korruptionen och sjukdomen kommer från den yttre världen. Det blir en paus mellan hennes meningar.
Ett femårigt författarstipendium från Svenska Författarförbundet 1976, som gav en grundlön, gav Bergström förtroendet att sluta arbeta och fortsätta skriva på heltid.”Jag gillade att vara reporter, men när jag arbetade två jobb som författare och illustratör samtidigt som jag fortfarande var mamma till små barn på heltid, tänkte jag att det var dags att sluta och ta stipendiet.”
Att arbeta som författare på heltid har dock få förmåner i verkligheten. Som förälder till två barn, varav det ena var psykiskt handikappat, tyckte Bergström att pappersarbetet med att lämna in skattedeklarationer och hålla reda på bokens olika tryckningar och royalties var mer betungande. Till slut bestämde jag mig för att bilda ett aktiebolag
Det är galet att 35 språk har anpassat mina böcker. Men jag har alltid haft personliga problem: min första make var alkoholist, jag hade en dotter och sedan blev jag skild. Vi skilde oss eftersom min andra make fick diagnosen cancer. På grund av andra distraktioner har prestationen känts märklig. Mitt sinne har varit upptaget av familjefrågor.
Alfons exemplifierar det svenska ordspråket, “Kärt barn har mnga namn”, som översätts till “ett älskat barn har många namn.” Willi Wiberg på tyska, Guuled på somaliska och Burhan på arabiska är bara några av karaktärens tjugotal namn som förekommit i olika översättningar.
Enligt författaren är “Alfons” den första svenska bok som översatts till arabiska. Vid ett statsbesök i Jordanien 1985 överlämnade den svenska kungafamiljen kungen och drottningen ett exemplar av en av mina böcker skriven på svenska och översatt till arabiska. Tanken på det fick mig att skratta.
I år är det Alfons 45:e år på jorden, och han har varit föremål för allt från animerade kortfilmer till scenproduktioner till akademiska avhandlingar. Bergström är extatisk över att dela nyheten om att ett kinesiskt förlag har köpt alla 24 Alfons-böcker (de ägde redan de första fem) vid tidpunkten för vårt samtal. Det är fascinerande för mig.
Hon hävdar att västerlänningar har en begränsad förståelse för Kina och det kinesiska familjelivet. Som författare tycker jag att den frågan är fascinerande och är angelägen om att lära mig mer om slutdestinationerna för mina verk. Hennes nästa projekt är en solovisning som kommer att visa hennes unika collageillustrationer.
En av de tidigaste som använde denna metod var jag. Hon utvecklar den tråkiga processen att klippa och limma gardinfragment, tapeter, garn och allt däremellan, och säger: “Det betydde att jag kunde vara en realist men samtidigt resa ut fullt ut med helikoptrar mitt i djungeln.”
Det är lustigt hur den lilla skuggan runt kanterna bara dök upp när folk använde gammaldags tryckmetoder som att klippa och limma. och vuxen visdom. Men hon är en realist i hjärtat, och hon avvisar starkt tanken att hennes konst var en flykt för henne genom de mörkaste tiderna.
Jag föraktar tanken på att fly. Ett genuint försök bör göras. En fristad där du kan inventera saker och må bättre om livet, en bit av mig. Något om de där äkta skuggorna, en beslutsamhet att acceptera saker som de är, defekter och allt, både minnena du väljer att klippa bort och de ofullkomligheter du kommer till Gunilla Bergströms framgång som skönlitterär författare är aldrig tidigare skådad, men hon är helt äkta.
