Christopher Garplind Partner – Vi hörde honom nyligen i hans P3-radioprogram med Hanna Hellqvist, och vi blev förvånade över att höra att han fortfarande har ett jobb efter hans “roast”-attack mot Jimmie kesson för några år sedan, där han gick långt över gränsen i att kommentera om sexism inom idrotten och vikten av lagarbete. Det stämmer, killar! En rapport indikerade att han nyligen har fått ett eget TV-program från SVT.
Här antyder han att Astrid Lindgren var en pervers. Jämfört med alla pedofilprat han hållit på med i Tankesmedjan var Hans kessonstek en picknick i parken. Mycket snack om hur han satt och gnällde på äldre män på webbkamera när han var i tjugoårsåldern. En mycket komplicerad person, men det är värt att vänta för att se vad Radiohouse har i beredskap.
Eller, man kan säga, “inte direkt olycklig kärlek”, men det är bara inte möjligt. Klockan är nu halv åtta på morgonen och jag har tillbringat hela natten i min säng, tittat på Netflix som någon sorts Monica Zetterlund och kommit fram till att det här inte kommer att fungera. Du går från sovrummet till soffan och sätter dig på golvet. Kollar på en estnisk dokumentär. Använder en ångestframkallande teknik och byter kanal. Malou sover äntligen när hon besöker en långtidsboende i viken.
Ge mig en och en halv timme. Två “förlat” i rad, och sedan en timme senare är jag på Babylons uteservering, där min buttre vän väntar på mig. Om fyra enheter är jag fri från allt ansvar. Vi glömmer att äta lunch och beger oss istället till Stage i Hornstull.
Att ha en fest, man. Efterfest sen. Allt känns så bekant för mig nu. Jag kan bara inte sluta tänka på den där Omöjliga Killen. Kanske hade det löst sig till slut. Jag önskar att jag kunde ringa honom, men jag tror att alla i världen har haft samma idé och min telefon är död. Gå hem och sov igenom Sopranos-avsnittet när Big Pussy Bonpensiero dödas.
Lunchtid på torsdagar hittar jag på Lidingö Gym med min personliga tränare. Jag finslipar min styrka genom att träna med obegränsad energi. Efter det vill jag snabbt fylla på mina energilager, så jag beger mig in till Lidingö centrum för en kopp kaffe. Min vän Magnus och hans fru kommer över på middag ikväll, och jag är glad att vara värd för dem.
Eftersom jag har tillbringat så många år med att uppträda på scen, ser jag det som en stor ära att spontant kunna säga “ja” till en utekväll hemma hos en god vän. Vi äter lunch och tittar sedan på ett tv-program för underhållning. Vad vi tittar på är inte så viktigt, men att kunna titta på tv:n under stilleståndet mellan samtalen är alltid en trevlig förmån.
Min vecka, som inte är en vecka, börjar inte förrän på fredag klockan. Då kommer jag att vara på Hamburgs börs, beredd att underhålla en förväntansfull publik. Innan dess äter jag middag med min familj och lägger min son i säng. På fredagar ger jag allt för att få ut så mycket som möjligt så att jag kan spendera helgen med min familj.
Jag sätter mig i bilen efter att solen har lagt sig och sjunger när jag kör mot stan så att jag kan få roséen kyld och redo för kvällens firande. Marika, kökschefen, och jag brukar komma först. Det krävs mer tid i duschen än för mördarna som smyger in lite senare. Jag passar också bra in i fredagskvällens publik, som verkar se fram emot att bli underhållen.
Frågan “Vad ska vi göra ikväll?” har ersatts av “Har du sett nappen?” i min parisiska lägenhet på senare tid. Men ikväll ska min lilla Sam till Rosa Bonheur, en nattklubb i Seine som spelar så brett musik att man känner att man är hemma i Skövde. Följt av en natt hos Rafael, vår två månader gamla son, och våra två katter, Roxy och Silex. Innan jag badar och sover med Rafa njuter vi av några drinkar och några Evert Taube-låtar i hans lägenhet.
Sanningen är att jag saknar spädbarnstalang och har inga roly-poly tuppar i mig, men jag älskar att sjunga för honom, och vi har snart gått igenom hela den svenska visskatta. Sam, i motsats till mig själv, är ingen nattlig varelse; han går vanligtvis ut runt 23:00 och kommer tillbaka vid 15:00.
På torsdagseftermiddagar sätter jag mig ner med Politico-personalen för ett högglansmöte där samtalet oundvikligen glider utanför ämnet och in på ett territorium som är bättre lämpat för en assisterande Washington-korrespondent. Vi gör upp resultatet och beger oss till en närliggande dykbar för att varva ner.
Jag tar ett glas champagne, och när min syster Evelina slutat sitt pass, reser hon sig upp och gör mig sällskap. Mina redaktörer och hon pratar med mig ansikte mot ansikte; det är inte nödvändigt för henne att hänga något jag nyligen gjorde på en anslagstavla.
Den här gången berättar hon med stor glädje om den gången jag trodde att jag hade pesto i min pasta men det blev nutella smaksatt med pesto. Hon tyckte det hela var väldigt roligt. Vi tar en promenad hem på natten och hamnar i soffan med en fin flaska vin. Evelina är stenhård på att välja filmen, ett lätt drama, och somnar ungefär två minuter senare. Jag backar inte från principen att nybörjarfilmer måste ses i sin helhet.
Det är torsdag eftermiddag och jag har precis avslutat ett träningspass på mitt gym, som ligger bara två kilometer från mitt hem i Umeå. Att vara här är detsamma som att vara hemma. När det gäller mig så har jag det jättebra. Medlemmarna är positiva och positiva, och jag kan intyga den fantastiska känslan som uppstår av att se andra utvecklas och lägga vikt vid sig själva. Fredag kväll innan jag går in i köket sköter jag affärer med min syster Ida och min hund Dimma.
