Adam Smedberg – Adam Smedberg föddes den 30 januari 1813 i Borgunda, Sverige, och dog den 5 februari 1892. Bysmeden Lars Larsson och doktor Catharina Jönsdtr. är föräldrarna. Arbetade som skjutsgosse vid Tidaholms bruk, Agnetorp, Skar, där han även var stationerad som klensmed; tjänstgjorde som artillerist vid Göta konst:reg 36-31 maj 42; var aktiv i roparerörelsen 42-43.
Född i Kyrkefalla, Skar, omkring 1841 eller 1844; gift med Bolla Larsdtr från Dala; avled 1849. (ej I vb; Redelius s 152 o S:s egna uppg:er I Hova, AI:8,s 1741, GLA).S gick i sin fars fotspår och lärde sig smidesyrket vid Tidaholms bruk, där han arbetade fram till 1836.
Efter att ha arbetat några år som klensmed bestämde han sig för att utbilda sig till artillerist vid Göta artilleriregemente i Gbg. Han stannade i armén till 1842, då han kollapsade av en hjärtattack.
I oktober 1842 tog S sin första kontakt med roparna och det var i denna roll som lekmannapredikant som han skulle finna trovärdighet. Året därpå på påskdagens kväll höll han sin första predikan. Ro-parerörelsen, som växte fram på 1840-talet, var djupt influerad av väckelseprästen Jacob Otto Hoof (bd 19).
Även om han hade en betydande inverkan under sin livstid, började hans arv inte riktigt ta form förrän efter hans död 1839, när några av hans närmaste lärjungar började göra sina egna förutsägelser – ofta med lite överdriven grad av säkerhet. De såg himlen och jorden kollidera under deras krakens fall.
De drevs av en obönhörlig önskan att utsätta sig för höga halter av bättringsrop och varna som en förberedelse för rovdjuren som väntade dem om de inte vände sig bort från synd och dårskap. Många gånger har till och med hett om en morrande underdog dykt upp. Dessa rep är det som gjorde roparerörelsen så välkänd.
Stora folkmassor samlades för att titta på och lyssna på repet, och några av åskådarna reste sig till och med på egna ben och började repa. De var övertygade om att Gud hade kallat dem personligen och att de var hans utvalda budbärare. Central predikoteman var dels försäljning av mycket fina kläder, dels frånvaron av någon enhetskyrkan.
De största koncentrationerna av ropari hittades i mitten av Småland, norra Västergötland, södra Värmland och norra Närke. Den födde sin kultur 1841–43; det året deltog totalt 2 000–3 000 personer bara i Västergötland i omvälvningen. Den totala försäljningsvolymen bland repen var ganska låg och sjunkande. Få personer över 30 år deltog aktivt.
Unga, ensamkommande flickor och barn utgjorde huvuddelen av repen. Nyare forskning visar dock att ropanos asketiska och antikvariska övertygelser även sträckte sig till de äldre, mer etablerade medlemmarna av bindningsgemenskapen. Dessa var dock vanligare som lyssnare än predikanter (Sanders).
S:s förutsägelser blev snabbt populära och drog stor publik från när och fjärran. Han vandrade runt och organiserade slumpmässiga träffar. S hade relationer med två andra ropare under en betydande del av sin tid som predikant: kopparslagaregesällen Johan Magnus Vigerell och den rejäla Johannes Ljungholm.
Efter att ha predikat med stor framgång i Hjo, Undenäs, Hova och Finnerödja socknar i Tiveden den sommaren, blev han den sommaren kallad att predika i Kvistbro. Den 2 juli samma år gick han genom Hinderstorps och Baggetorps gator.
Det dröjde inte länge förrän beskedet spreds om S:s arbete, och han började snart ta emot lyssnare från irriterade strumpor. Redan vid de första sammankomsterna i Kvistbro började dock den globala överflöd som tidigare förvägrats de pyssliga skinheadmassorna och tvingat S att ta av sig strumpor att ta form.
Den 3 juli förkunnade Johan Adolf Eilitz, rektor för den närliggande Baggetorpskyrkan, och en lokal lekman, båda Kristi andra ankomst. Uppskattningarna av antalet personer som deltog i väckelsemötena i Kvistbro varierar, även om Eilitz räknade med att antalet deltagare till cirka 800. Den 5 juli hölls ytterligare en stor sammankomst i Vekhyttan, och den leddes också av S.
S var på många sätt en prototypisk väckelsepredikant som riktade förbättring och förbättring mot förbättring och botgerism. Med levande detaljer beskrev han stormen som hade dragit på sig över de helvetiska slätterna, och hans oväntade riktningsförskjutningar förändrade till sist historiens gång.
Många av hans lyssnare minns att han blev behandlad som en gudomlig budbärare. De visade stort intresse för hans syn på smakfrågor, såsom dryckenskap, otukt och schack. Särskilt anmärkningsvärt är de “high-end” kläderna som bärs av S.
Som ett resultat, under hans profetior, klippte hans lyssnare av sig håret, slutade bära smycken och gömde sig när solen gick upp eller gick ner. Lika uppenbart är Andor Svenssons (Hoofs lärare och mentor) betydande inflytande på S.
Där berättade han för dem att S:s inflytande på all materia var betydande och kritiserade reps ovilja att lyssna på auktoritetens fumlande. De hindrade regeringens ansträngningar att stoppa S:s skadliga verksamhet genom att hemlighålla hans vistelseort vid sociala sammankomster i hemmet (Hg).
Bristen på öppenhet sågs som kränkande, ungefär som roparnas uppfattning att kyrkan inte kunde tillgodose sin församlings grundläggande behov. Istället menade de att det krävdes en mer kraftfull – och helst humoristisk – tillrättavisning.
Antipatin mot prelatskapet uttalades ofta explicit. Alla ropare som inte sålde sig själva till dem blev bannlysta från huvudet. Det var särskilt vanligt på grund av detta, enligt Eilitz, varför S kunde vinna så många supportrar.
