Anna Ternheim Barn – Anna Alexandra Ternheim är en svensk pianist, gitarrist, sångerska och låtskrivare; hon föddes den 31 maj 1978 i Sollentuna. Anna Ternheim, dotter till Claes och Britta Ternheim, växte upp i Sollentuna. Hon tog upp gitarren och rösten vid 10 års ålder, men det var inte förrän på gymnasiet på Rudbeck som hon gav dem hela sin uppmärksamhet.
Hon skrev in sig på Arkitektskolan KTH med avsikt att bli arkitekt, men hon hoppade av efter första terminen 2004 för att fokusera på sin musikkarriär. 2004 släppte hon sitt debutstudioalbum, med titeln Somebody Outside. Alla tre singlarna, To Be Gone, My Secret och Shoreline, var kommersiella triumfer. Den senare dök upp på en EP med samma namn, som även innehöll fyra andra coverversioner av låtar med Broder Daniel.
Det fanns också en speciell begränsad upplaga av albumet som innehöll en akustisk återgivning av varje låt på sin egen CD. Ternheim vann ett P3-guld för bästa nykomling 2005 och en Grammis för “Bästa nykomling” samma år. Separation Road, hennes andra studioalbum, släpptes den 27 september 2006 och producerades av Andreas Dahlbäck. Det fanns också en Naked version av detta album som gavs ut som en del av ett dubbelalbum.
Hennes efterföljande singlar, “Today Is a Good Day” och “Girl Laying Down”, var också kommersiella framgångar. Hon utsågs till bästa kvinnliga artist vid P3 Gold Awards 2007. Mer anmärkningsvärt, hon vann Grammis för bästa kvinnliga artist och bästa textförfattare samma år. Älskare, på våren samma år. Titellåten, en duett med Fyfe Dangerfield från det engelska bandet Guillemots, uppdaterades för.
EP:n Lovers Dream & More Music for Psychotic Lovers, som också innehöll tre nya spår. Hennes första album släpptes över hela världen 2007, inklusive i länder som Tyskland, Frankrike, Spanien, Nederländerna, Belgien, Schweiz, Österrike och Italien. Det var i maj 2008 som Separation Road gjordes tillgänglig i USA.
Leaving on a Mayday, hennes tredje studioalbum, producerades av Björn Yttling och har ett lite annorlunda sound än hennes tidigare verk. What Have I Done, albumets ledande hit, har blivit en av hennes mest populära låtar någonsin. Hon flyttade till New York på jakt efter nya erfarenheter och idéer. Detta är Ternheims fjärde studioalbum, och det släpptes den 28 oktober 2011.
Musik från albumet spelades in i Nashville, Tennessee, USA. Hon flyttade tillbaka till Stockholm och tillbringade en tid i Buenos Aires på jakt efter musikalisk inspiration. Ternheim släppte sitt femte album, For the Young, den 13 november 2015 och åkte sedan ut på en lång Europaturné våren 2016. 2017 publicerades hennes sjätte album, All the way to Rio, och 2019 kommer release av hennes sjunde, A space for lost time, som hon arbetade med bland annat Björn Yttling.
Anna Ternheim sjöng en cover på Backstreet Boys “Show Me the Meaning of Being Lonely” på Nobelfestivalen den 10 december 2015 i Stockholms stadshus. Filmer som använder musik komponerad av Ternheim inkluderar den tyska filmen Agnes (2012) och den franska tv-serien Suspectes (2007), samt Wallander-produktionsserierna och Grey’s Anatomy (2015).
Hon arbetade som albumets producent för svenska duon Vidars självbetitlade första release 2013 i Hurleys Dreamland Recording Studios. Anna Ternheims arbete med Nattbesökaren är föremål för 2012 års Sveriges Televisions dokumentär Anna Ternheim: Syrsor & röker. 2004 gick jag på en folkpopfestival i Göteborg som heter Picknick och det var där jag såg Anna Ternheim första gången.
Hon hade precis släppt sin debut-EP och stod ensam med en gitarr, stirrade nervöst under smällen och sjöng Broder Daniels “Shoreline” med en försiktighet ganska långt från Henrik Berggrens desperadoleverans. Hon lyste den natten, återigen helt solo men nu med till synes total kontroll över sitt uttryck.
Sedan dess har Anna Ternheim etablerat sig som inte bara en av våra bästa liveartister, utan även en av landets mest älskade och sympatiska singer-songwriters. Efter att ha släppt sitt sjunde studioalbum, “A space for lost time”, i dag drar hon igång sin höstturné i kväll i Göteborg inför en slutsåld publik på Konserthuset. Hade det tufft.
Picknick-eventet är nästan helt hemligt när vi träffas i ett konferensrum på Södermalm i Stockholm. Ett fragmentariskt minne av det finns i mitt sinne. Var det känsligt eller inte? Om du är ärlig känner du dig förmodligen mycket bättre med dig själv just nu. På vilket sätt är du en annan artist nu än när du började? Den enda skillnaden är att nu är jag kvinna.
Men jag känner att jag har mer koll på min styrka nu för tiden. Jag är villig att sätta min tro och hopp på det. Jag hade svårt att bli bättre på att spela gitarr i början. Som ny artist kände jag att de tidiga framträdandena saknades. Kände du dig obekvämstå på scenen till en viss punkt? Absolut, absolut, tack, gud. Inte förrän 2015, troligen. Efter fyra år av att inte släppa någon musik gjorde jag det äntligen.
Kanske var det bara i mitt huvud, men mitt livs upp- och nedgångar borta från musik fick mig att oroa mig för att ge ett dåligt framträdande. Men när “For the young” släpptes som album tänkte jag: “Nej fan, nu räcker det.” Att hitta positiva miljöer och de rätta individerna att vara i dem blev avgörande. Du kan inte njuta av livet utan att först veta att du är säker.
Kanske har jag inte gett det tillräckligt med tyngd innan, men det här var definitivt något jag borde ha övervägt mer. Anna Ternheim är sedan en tid tillbaka sin egen arbetsgivare. Jag är stolt över mina tidigare album och turnéer också, men det jag verkligen försöker förmedla här är en känsla. Jerry Williams sa en gång till mig att när man får en träff är alla trevligare och mer villiga att hjälpa till.
