Är Py Bäckman Sjuk – “De döda finns inte – åtminstone inte i de levandes ögon.” Mamma och hennes dotter delade på en festlig champagnetoast och lyckönskningar för det kommande året på nyårsafton. Det var fullständig och total lycka. Py Bäckmans mamma gick bort efter 14 dagar och en djup känsla av saknad har sedan dess genomsyrat hans liv. Pys nära och kära togs brutalt ifrån honom i slutet av 1990-talet.
När den ena familjemedlemmen efter den andra gick bort, blev Py äntligen ensam kvar på denna planet. Saknaden efter Inga, vår mamma, har varit den djupaste. Efter att ha drabbats av sin tredje hjärtinfarkt dog hon. Hela min familj har omkommit i sjuttioårsåldern i hjärtstillestånd. Mamman var då 70 år och fyra månader.
Jag är 70 och 2 månader gammal; min tid kommer förmodligen. Det är hemskt att ens överväga en sådan möjlighet, men vad kan man göra? Halvt på skämt, halvt seriöst förklarar Py att det är för att hålla hatten på plats. De pratade varje dag. Eftersom Inga aldrig hade gift sig var Py hennes enda barn. De levde tillsammans, mer som systrar än mammor.
Det gjorde att de tillbringade varje helgdag tillsammans, inklusive 1997 års nyårsafton, som de tillbringade på Pys glasveranda i Värmdö, och utbytte önskningar och kyssar. Det var mycket glädje och Inga mådde bra. Hon stannade till nyår och kom tillbaka den 12 januari, men mådde illa redan när hon nådde Iggesund och Pys telefon ringde. En läkare meddelade att ingen tagit sig till Hudiksvalls sjukhus och att situationen var ytterst allvarlig.
I all hast lämnade jag allt jag höll bakom mig. Efter det stannade jag vid min mammas sida på intensiven. Hon slogs med armarna helt plötsligt. Det sista jag minns att jag hände var det. Min första tanke var: “Nu dör hon”, för hon hade aldrig gjort det förut. Som om man bevittnade en person som kämpar för att fly undan ett isflak. Jag hade ingen energi kvar alls.
Overklig! För oss levande människor är livet efter detta en fantasi. Insikten om att det är dags att göra förändringen hjälper också. Ett par dagar senare, när Py kom hem, kom hon åt kylen. Mamma Inga hade gjort en grönsakssoppa några dagar innan. Trots att Py åt soppan tyckte hon att konsistensen var dålig. Hon mindes den spanska sjukan som inträffade under första världskriget som ett resultat av allt detta.
Då var min mormor bara 18 eller 19 år gammal. Hon klarade sig, men det betyder inte att andra inte kommer att vakna upp ena dagen och vara döda nästa. Kyrkklockorna ringde dagligen för att signalera början av förfarandet, som alltid hölls i rasande fart. En tjänsteman vid en av begravningarna ska ha sagt: “Sätt igång, ät begravningskaffe och bröd, kroppen lagade själv bakverken!” Makabert, men döden är det alltid.
PY NOTERAR ATT det inte finns någon väg ur den oundvikliga slutsatsen. Livets verklighet är något som alla måste acceptera, ändå har jag svårt att göra det. Dödens slutgiltighet är chockerande varje gång. Jag kan inte fatta hur fort tiden går eller hur snart allt kan ta slut. Du har verkligen ingen aning om vad som kommer att hända. Dessutom, hur kargt det än kan bli…
Hon stannar upp medan hon samlar sina tankar: “När mamma dog var det som att lägga ett lock på det.” Något inom mig har dött. Jag gör inte längre resan till Iggesund. Bostaden delas med andra. Äppelträdet Transparante blanco finns kvar, men lokalbefolkningen har tappat intresset för att äta äpplen. Vi lämnar bara äpplena på marken och låter dem ruttna för kompost. Även om mycket har förändrats finns aromerna fortfarande kvar.
Py har funnit tröst i skrivandet som ett sätt att uttrycka sin sorg. Hon har skrivit orden till den traditionella svenska begravningssången Koppngen: “Där, bland de blinkande stjärnorna som gradvis har bleknat, verkar livet förvånansvärt nära, som en glimt av sanningen att vi är tidens fångar, som avtrycket av en hand på ett frostigt gammalt fönster som har prydts av tidens tand.
Efter att ha upplevt evigheten ett par ögonblick står jag kvar med vetskapen om att mitt liv är lika fullt som alla andras.” Py tror att hennes långvariga olycka har utvecklats till melankoli. Liksom alla andra som har upplevt förlusten av en älskad, har min mammas död lämnat en outplånlig effekt på mitt liv. I slutändan ger du efter, men det gör dig inte lycklig. Det verkar konstigt för mig.
Familj till artisten och låtskrivaren Py Bäckman, som efter år av förvirring bestämde sig för att göra ett faderskapstest. Vid 72 års ålder har inte alla två syskon. Dessutom fick hon veta att hennes yngre syster är ett fan av hennes musik. Py Bäckman vill släppa sitt första album på fem år i höst för att fira sin 50-årsdag. Det har gått fem år sedan hans senaste album, och det här kommer att bli hans första på den tiden.
Men i höstas i tv-programmet “Så mycket bättre på TV 4” var hon ganska attraktiv. Py samarbetade med de svenska sångarna Tommy Körberg och Helen Sjöholm, som båda sjöng låtar han skrivit. Py samarbetade med dem i låtskrivandetng process. Psalmer har tagit med Tommy Körbergs Melodifestivalen-vinnande låt, “Stad I ljus”, sedan 2006. Sedan 2006 finns den även med i den officiella psalmboken.
Gabriellas sång från filmen S som I himmelen visades på Svensktoppen under 68 veckor i följd mellan 2004 och 2006. Under den tiden var hon lagkamrat med Helen Sjöholm. Filmkompositören Stefan Nilsson komponerade partituret till denna film. Många tror att Tommy och Helen skrev dem, snarare än jag, på grund av hur nära de är förknippade med dem.
Ändå framför de båda låtarna fantastiskt, och jag kunde inte vara gladare eller stoltare över att de har lockat till sig ett så stort antal följare. Om detta blir populärt kommer City of Light att vara den enda andra låten i psalmboken som uppnår en sådan status. För första gången på väldigt länge har hon kunnat komponera nya låtar till sig själv som en direkt följd av pandemin.
