Börje Salmings Familj – Vid elva års ålder flyttade Victor Lanoux, som hade vuxit upp i Creuse, till Paris, där han omedelbart började tala enbart patois. Den här unge mannen fick gå igenom mycket för att komma till komedi, inklusive att arbeta på fälten, fabriken och till och med hoppa fallskärm under Algerietskriget.
Han utvecklade en uppskattning för komedi när han arbetade som 22-årig scenarbetare på Jean Delannoys Notre-Dame-de-Paris-uppsättning. Så han bestämde sig för att gå Solange Picards klass. Filmen Shellfish från 1959 av Bompiani presenterade honom, inte för ett gnäll, utan för en lättsam cameo.
Först två år senare träffade han Pierre Richard, som han sedan skulle bilda ett kabarépartnerskap med. Nästa år, 1964, dyker han upp i La Vieille dame indigne, en film regisserad av René Allio som i slutändan leder till hans anställning av Georges Wilson på Nationalteatern i Paris. Mellan åren 1964 och 1969 kommer han att uppträda där.
När vi kommer fram till Nacka Strand möts vi av en ganska bräcklig Börje Salming. Lisa, yngsta dotter till Pia, Pias nya partner, fyller 18 år inom kort, och familjen planerar att fira ett påkostat firande till hennes ära. Att pappa Börje lockar fasar inte ungarna eftersom de vet att han alltid är redo att hjälpa till om de behöver det.
Börje skämtar, “Jag har svårt att säga nej.” Som ett resultat är det mycket som behöver lagas. Uppgiften att beskriva en av Sveriges bästa ishockeyspelare är svår. Börje var tuffingen på och utanför isen, men med tiden har isen mjuknat och öppnat upp för en mer avslappnad estetik, där familjen spelar en mer central roll.
Jag misslyckades som pappa under min tid i NHL, men jag bättrade mig efter att ha flyttat tillbaka till Sverige. Jag ansvarar för att lämna och hämta barnen idag.Börjes två yngsta barn med ex-sambon Katarina, Bianca och Rasmus, är i behov av hjälp.
Rasmus spelar, liksom Börje före honom, numera ishockey för Vaxholms IF och Bianca stöttar friidrott och flera sporter som investerare. Även om de båda är exceptionellt skickliga inom sina utvalda branscher, kommer de att behöva omfattande utbildning, och pappa kommer att behöva finnas till hands för att tjäna i olika stödroller.
Att höra stoltheten i Börjes röst när han säger ”Jag tycker det är jättekul att det går så bra för dem”, är ovärderligt. Jag och mina äldre barn har en fantastisk relation, och de behöver mig fortfarande för andra saker. Teresas radhus behövde underhålls först nyligen.
Börje lärde sig tidigt att det att vara pappa är det viktigaste i livet och att han även kunde briljera med att snickra och laga mat.Min mamma hade aldrig råd att köpa något nytt till mig, så den enda gången jag fick något helt nytt var ett par benskydd till jul. Jag fick nöja mig med hand-me-downs från min storebror och människorna runt omkring mig. Det var ibland upp till mig att göra speciella arrangemang om jag önskade något annat.
Tidigare skulle jag säga “det kan jag ta” och sedan limma ihop en trasig pinne eller annat föremål som annars skulle slängas.Hockeyrinken i Börjes Kiruna bakgård blev snabbt hans andra hem. Kanske var det ljuset som lyste mitt i skuggorna av pappa Erlands död. Fadern var en gruvarbetare som dog efter att ha fått sin tinning krossad av ett löpande band. Detta inträffade när han var på jobbet i Kiruna.
När Börje var fem år gammal blockerade Börje alla minnen av sin far och kom fram till att hans far aldrig älskade honom eller kramade honom. Det var dock felaktigt.En period av rådgivning lät mig öppna upp för tanken att återkalla min far, och när jag väl gjorde det var det trevligt. Bilden av min pappa som omfamnar mig hamnade i fokus.
Sanna män, som farfar Anders och farbröderna, kramade annars inte pappan. Mamma Karin gjorde förstås ännu mer.Mamma och jag har alltid haft många kärleksfulla omfamningar. Även om jag inte tror att jag bakade så mycket som mamma minns, tar hon hela tiden upp hur mycket jag tyckte om att baka med henne och hur mycket jag fortfarande tycker om det.
Mitt liv kretsade kring ishallen.Karin och hennes två söner flyttade in i hemmet efter att hon förlovat sig med Isak, pappa Erlands yngre bror. När Börje var tio år växte hans familj med Börjes yngre syster, Carina.
Både farbror Isak och morfar var av åsikten att pojkar inte gråter, så även om de antagligen var goda människor, var de också ganska stränga. Börje hävdar dock att han aldrig fick barn. Men jag lärde mig att jaga och fiska tack vare det han visade mig.Isak gick bort år 2013. Mamma Karin, nu 87 år, har stannat kvar i familjehemmet i Kiruna. Hon och Börje pratar i telefon två eller tre gånger i veckan om allt möjligt.
Mamman har ett fantastiskt sinne för humor, är en förkämpe för att komma ihåg vad man har lärt sig och är en fröjd att samtala medBörje kontaktar henne minst fyra gånger per år. Varje situation ger honom en möjlighet att vidta åtgärder.Eftersom jag och Stig har renoverat huset är hon inte längre i fara, men på grund av sin dåliga syn kan hon inte utnyttja källartrappan.
För Börje är vissa saker mer avgörande än andra. Familjen är en, och vildmarken öster om Tornekärret utanför Kiruna är en annan. I den lilla staden Salmi ligger fem gårdar utspridda över landskapet, varav den största ursprungligen ägdes av Anders, byhandlaren och Anders farfar.
Den massiva timmergården med familjens traditionella röda färg anses nu vara ett arvegods.Vi har inte tagit så väl hand om huset som vi borde ha gjort, erkänner Börje. Dagarna i Salmi ägnas åt jakt och fiske, medan nätterna spenderas med chatt och spel som schack och kort runt lägerelden.
