Börje Salmings Första Fru Margitta – Ishockeylegendaren Börje Salming fyller 70 år under lördagen. I en lång intervju med Sportexpressen berättar han om sitt dagliga liv och sin tillgivenhet för sin 53-åriga syster, Pia Lindahl. Salming hävdar att vi är i bra form totalt sett. Efter att hockeystjärnan Börje Salming förlorat sin pappa reste han till Kiruna för att träna på stadens isarena.
När han var sex år snuvade han ett par skridskor för första gången, och sedan dess har han engagerat sig i sporten som kommer att göra honom till en legend. Han besvärades av sin fars tankar tills han fick hjälp med att hämta dem. Lisa, Pias yngsta dotter, fyller snart 18 år och en stor fest planeras för att fira tillfället. Och om barnen verkligen behöver hjälp, gör curlingpappan Börje ingen som helst skillnad.
Jag har svårt att säga nej, förklarar Börje med en slug blinkning. Ja, det är ett problem som måste åtgärdas. Det är inte lätt att försöka beskriva en av Sveriges bästa ishockeyspelare. Till en början var det ruggigt inifrån och ut, men allt eftersom åren gick minskade det gäspande gapet och dörren öppnades till en mer avslappnad stil där familjen kunde ta en stolthet.
Jag tillbringade året i NHL utan en fadersfigur, men nu när jag är tillbaka i Sverige har jag fyllt det tomrummet. Nu är det jag som tar och lämnar barn.I behov av hjälp är Börjes två små barn, Bianca och Rasmus, som han delar med sin exfru Katarina.
Bianca satsar på friidrotten och mngkamp, medan Rasmus har följt i sin pappas fotspår och spelar ishockey för Vaxholms IF (på backlinjen, precis som Börje). Båda är mycket kompetenta inom sina respektive områden, men ytterligare utbildning är nödvändig; lyckligtvis finns pappa på plats för att fungera som chaufför och allmän fixare.
Jag tycker det är jättekul att det går så bra för dem, säger Börje med ett lurigt flin på läpparna. Och jag har en jättebra relation med mina äldsta barn också, även om de behöver min hjälp på andra sätt. Teresa var den första som krävde reparationer av sitt hem.
Börje lärde sig tidigt att det att vara pappa var det viktigaste i världen, och att veta hur man skrattar och släpar var en färdighet. Min mamma gav mig aldrig några råd om nya saker; enda gången jag fick något nytt var på julen när jag fick ett par nya skor; allt annat jag lärt mig av min bror eller andra människor i min omgivning. För att tillfredsställa min önskan om det unika, tar jag ofta till självorganisering. När jag stötte på en grov fog sa jag “det är där jag kan ta det” och jag smög mig in.
Hockeyhallen på Börjes Kiruna-hem blev snabbt hans andra hem för sporten. Kanske kände han sig ansvarig för allt det dåliga som hände den där dystra dagen när hans far, Erland, gick bort. Pappan arbetade i gruvan i Kiruna, men han råkade ut för en olycka när han trasslade in sig i ett transportband och fick sitt plåtslag.
Börje, som då var fem år, förträngde alla minnen som involverade hans far till den grad att han tror att hans far aldrig har talat högt om honom eller haft några tankar om honom i hans sinne. Ändå var det fel.
Snabbt krävdes det lite terapi på en kurs innan jag lät pappas minnen komma tillbaka, men när de gjorde det var det underbart. Då kunde jag själv se hur hårt min pappa hade slagit mig. Pappa var dessutom inte den som fick kramade; inte ens riktiga män som farbror Anders och hans bröder gjorde det. Men det gjorde bara mamma Karin mer upprörd.
Min mamma har alltid knådat mycket deg och jag har följt i hennes fotspår. Hon pratar ofta om hur jag tänkte gå tillbaka och lägga mig med henne, och jag gör det fortfarande, men jag tror inte att jag sov med henne så ofta som min mamma minns. Jag var i princip alltid i badrummet.
Ishallen rann ut helt och hållet i familjehemmet, hemmet som Karin och hennes två söner flyttade till efter att hon gift sig med Isak, pappa Erlends yngre bror. Familjen utökades igen när Börje var två år med tillskottet av sin yngre syster Carina.
Isak var en stor färgare, men han var en tuffing; han och hans mamma var den typen av människor som trodde att pojkar inte mognade. Enligt Börje var han aldrig riktigt någon pappa. Men han lärde mig hur man fiskar och hur man jonglerar.
Det har Isak gjort de senaste tre åren. Mamma Karin är 87 och bor fortfarande hemma med sin familj i Kiruna. Två eller tre gånger i veckan ringer hon och Börje varandra och småpratar om livets små och stora stunder.
Morsan är trevlig att samtala med; hon har ett fantastiskt sinne för humor och är ganska bra på att lista ut bakgrunden till berättelser hon hör.Det finns vissa saker i livet, enligt Börjes tycke, som är viktigare än andra. Två exempel: det ena är familjen och det andra är vildmarken öster om Torne träsk utanför Kiruna.
Där hittar du staden Salmi med totalt fem gårdar, varav den största en gång brukades av Anders, stadens köpman. Den massiva timmergården med röda murar är för närvarande en gemensam gemensam tillgång. Tyvärr, som Börje känner igen, har vi ännu inte sett huset som en person ska ha.
När vi är i Salmi tillbringar vi dagarna utomhus med att fiska öring och lax och nätterna med att småäta framför brasan medan vi spelar kort och brädspel. När det gäller sport är schack mycket mer avkopplande än hardföra som Börje är känd för. Men från det att han sexade på ett par skridskor var han en klippa. Ishockey var hela hans värld.
