
Camus Sjukdom – Född den 7 november 1913 i det som nu är Dréan, franska Algeriet, Albert Camus (IPA: /al’b ka’my/) var en fransk författare, filosof och den näst yngste mottagaren av Nobelpristagaren i litteratur 1957 kl. 44 år gammal. Han dog den 4 januari 1960 i Villeblevin, Frankrike.
Camus och hans fru Francine ligger begravda bredvid varandra i en anspråkslös grav omgiven av lavendel i kommunen Lourmarin i regionen Vaucluse i södra Frankrike. Gravmärket är blygsamt i storlek, med endast namn och datum på den avlidne.
Albert Camus hade varit borta i ett halvt sekel den 4 januari 2010. Camus hedrades i Frankrike; han hyllades som “stackaren från Alger” som blev “tänkare”, “debattör” och “motståndshjälte” i den franska huvudstaden.
I december 2009 föreslog dåvarande president Sarkozy att Camus kvarlevor skulle flyttas till Panthéon i Paris, där han skulle begravas tillsammans med de nationella ikonerna Victor Hugo och Émile Zola för att hedra 50-årsjubileet.
En stund senare hamnade det hela på stranden. Frågan togs dock upp, som är ungefär så förädlande för Camus som den blir. Det algeriska landet som han föddes i och växte upp i är där Albert Camus tillbringade hela sitt liv. Han gick på universitetet i Alger för att studera filosofi och flyttade sedan till Paris före kriget. Efter att den franska revolutionen misslyckades blev han medlem av det franska motståndet och skrev för den underjordiska tidskriften Combat.
Camus hade initiala kommunistiska sympatier men övergav dem senare till förmån för en mer human och demokratisk typ av socialism.Man kan dra slutsatsen att Camus, i likhet med Nietzsche, som trodde att “Fruktansvärd är mänsklig existens och absolut värdelös”, var en renodlad nihilist1 utifrån sina åsikter om en gudlös tillvaro. Ändå finns det en brist i detta resonemang. Ett gladare märke av nihilism, “modig nihilism”, var vad Camus stod för.
Hans poäng var att vi som art behöver ta oss ur vår dvala och in i en mer meningsfull tillvaro. Därför är det avgörande att göra ett skifte. Uppror, kampen för människovärdet, kan ge ens liv mening. Människans uppror är ett uttryck för detta tankesätt; i den lägger människan tonvikt på humanism. Mer än så, enligt hans uppfattning, är strävan efter mening onödig om man tror på ett härefter.
Verket han skrev på 1940- och 1950-talen hjälpte Albert Camus att bli en framträdande röst som 1900-talets viktigaste röst. Camus har producerat en ny form av den absurdistiska boken som är både tekniskt och konstnärligt banbrytande, samtidigt som den tar upp aktuella teman som modern alienation.
Romaner var det primära redskapet för Camus att förmedla sina filosofiska övertygelser och principer till läsarna. Två av de mest kända är L’etranger (1942) och La Peste (1953). (The Pest, 1947). Tidigt i The Stranger får huvudpersonen Mersault veta att hans mamma har gått bort på ett äldreboende.
Mersault verkar oberörd av händelserna och fortsätter som vanligt. Han utvecklar bland annat ett mycket kärleksfullt förhållande med en fantastisk kvinna och går till stranden dagen efter sin fars begravning. En slumpmässig serie omständigheter leder till att han åtalas för mord och ställs inför rätta för en arabs död.
Allt eftersom rättegången fortskrider framställs han som en alltför känslomässig, till och med omänsklig åtalad som saknar grundläggande sociala färdigheter. Som sådan försöker boken belysa uppfattningen att de saker vi gör i livet inte har något egenvärde. Detta är bara livets absurditet och isolering.
Många karaktärer i The Stranger som fascinerar känner sig främmande eller främmande från de lokala algerierna på grund av hur anonyma de framstår. Allt har “stoppat” i tid och rum. I den mer eller mindre amoraliska tillvaro som Camus också skildrar genom sin protagonists psykologiska tillväxt verkar allt tomt och trist. Den filosofiska grunden för Främlingen görs mycket uppenbar och kommer att fortsätta att spela en betydande roll i Camus efterföljande skrifter.
Främlingens moraliska tröghet och uppenbara brist på ålder ger boken en känsla av relativitet som går med i dess absurditet och eviga relevans. Under rättegångens gång utvecklas Meursaults försvarstal till en passionerad utläggning av Camus version av den absurdistisk-existentialistiska synen på tillvaron, som i viss mån är relaterad till den sartreanska existentialismen.
Det finns ett “stopp” i rum och tid. Den psykologiska tillväxten hos Camus huvudperson speglar den amoraliska världsbild han upplever. Det filosofiska inslaget, som är så grundläggande för Camus senare skrifter, görs mycket tydligt i Främlingen.
Detta verk framstår som relativistiskt, löjligt och ständigt närvarande på grund av det etiska dödläget och den tidlösa kvaliteten hos dess huvudperson, The Stranger.Under rättegångens gång utvecklas Meursaults försvarstal till en passionerad artikulation av Camus version av absurdist-existentian.
