Ina Lundström – Många har undrat var Ina Lundström kommer ifrån. Något hon tyckte var vackert när hon var yngre och bara ville smälta in med alla andra. För närvarande lägger hon stor vikt vid att utsätta sin dotter för den indonesiska kulturen och ser stor styrka i att ha många ursprung. Jag tycker att det är helt fascinerande och något jag har funderat på väldigt länge.
Jag har faktiskt aldrig haft ett samtal med någon om hur det är att vara en blandad person. Kanske står mina vänner som är uppvuxna i andra länder, eller som har två föräldrar från andra länder än Sverige, inför en mer betydande “fråga”.
Man kan säga att jag är en vit person som kan smälta in var som helst. Därför känner jag mig generellt oförmögen att samtala om det inflytande som min kultur har haft på mig. Det är inte min plats att säga. Jag tror inte att folk misstar mig för något annat än en svensk utifrån mitt utseende i 90% av alla situationer. Kanske bara vanlig brun eller finsk. Som sagt, min bror känner inte likadant. Vi är båda läkare, men han är mycket större än jag. Ingen skulle någonsin gissa att han var svensk.
Jag tror inte att min bror har haft samma möjligheter som jag har haft att göra uppror mot samhällsnormer och liknande, vilket är en nödvändig del av att bli hobbysociolog. Om jag hade burit påsiga jeans och betett mig slentrianmässigt fräckt som barn gör, skulle ingen ha reagerat. Ändå skulle min bror, som verkar helt medelmåttig vid det här laget, uppenbarligen dra nytta av en annan sorts lidande. En gång i taget i mitt liv ville jag inte att någon skulle få reda på att han var min bror.
Så länge han inte var direkt framför mig var jag fri att gå förbi honom i vilken social situation som helst. Men när det plötsligt kom en person med svart hår som visade sig vara min bror gjorde jag det också, i min bästa utländska brytning. Låt mig bara vara som alla andra, snälla. Wangko dessutom heter.
Trots att mitt namn, Ina, inte är särskilt vanligt i Sverige så passerar jag fortfarande som vit. Men om man vill förbli obemärkt av det svenska samhället i stort, kan man göra värre än att döpa sitt barn till Wangko. Vi har funderat mycket på det. – Området runt mig var riktigt ljust. Ett tag bodde vi i ett villakvarter utanför Stockholm, där alla med ett engelskt efternamn var skyldiga att lägga till bokstaven “n” framför sitt namn.
Nej, min bror, det är inte inklusive. Jag lyckades helt enkelt aldrig få bort det. Ändå har jag hört “mamma är en kinese, daddy’s a japanese” gibb. Jag är bekant med den hastighet med vilken ens friheter inskränks när man inte kan framställa sig som helt svengali i landet Sverige. Under en lång tid tyckte jag att det var lustigt att vi åt konstig mat och blev fulla.
Jag ville inte att folk skulle börja besöka oss hemma. Det kändes verkligen som att vi bodde i ett indonesiskt palats. Min indisk-svenskfödde pappa är för allt annat landets främsta expert på hälsa och medicin, efter att ha kommit från Borås i sydvästra Sverige. Han går alltid runt i en sarong och skämtar om att vi inte kan vara riktiga indoneser om vi inte äter ris.
Han talar indonesiska flytande och har alltid varit aktiv i indonesiska organisationer. Men min pappa och jag har ett val om vi någonsin vill bli helt integrerade i det indonesiska samhället. Och när vi inte vill vara det. Och jag kunde bara göra det så länge varken min bror eller mamma stod bredvid mig. Vi bodde i Kuala Lumpur under ett helt kalenderår.
En muslimsk restaurang, en vegansk indisk restaurang och en kinesisk restaurang som serverar foie gras finns alla i samma kvarter i denna mångkulturella megastad. Under den tiden deltog jag i religiösa ceremonier av många olika trosriktningar och umgicks med medlemmar i många olika familjer. Eftersom mina morföräldrar bodde i Holland, besöker vi även där två gånger om året på semester. Min holländska farfar tillbringade mycket tid i Indonesien. Det var som att besöka mamma och pappa var en resa till Indonesien.
Vi fyllde inte bilen till fullo med bagage när vi lämnade Holland eftersom vi inte visste vad holländare äter. Äpplen? Sedan lastade vi bilen med alla varor vi hade köpt från de olika indonesiska företagen som var verksamma från Holland under 1980- och 1990-talen. Kanske med lite sambal!
Men jag pratade svenska med mina morföräldrar. Den äldre generationen i Indonesien talar fortfarande flytande holländska. Även om jag har tillbringat mycket tid i Holland, har språket och kulturen jag har mött alltid varit just det: språk och kultur. Historiskt sett har kulturen i Indonesien legat väldigt nära min. I inredning och, viktigast av allt, mat.
Jag kämpade för att nöja mig med en enda traditionell holländsk maträtt. Jag är medveten om att det finns några, men vi har aldrig varit med om något liknande tidigare. Det enda jag verkligen vet om Holland är att höra deras namn nämnas i fotbollsmatcher i virtuell verklighet. Jämfört med att resa till Indonesien är det en stjäla.
I det här fallet är fördelarna många. Att vara förvirrad och sakna ett bredare perspektiv på vad som är typiskt i olika sammanhang är omöjligt. Transparensen är ett stort plus. Man besitter det omedvetet. Det är verkligen så enkelt! Jag kände att det var viktigt för min dotter att också exponeras för den indonesiska kulturen.
Hon vet att vi kommer att göra saker annorlunda i Indonesien eftersom det är uppenbart för henne. Min mamma växte upp i en del av världen där hundar äts vid vissa tider på året. Förmågan att ta till sig kunskap från en ung ålder utan att omedelbart svara “det här är fel” är en sällsynt gåva. Och vi har även en hund hemma som hjälper oss att krypa isen från skidorna.
