Kristian Lundberg Sjukdom – Jag hade frekventa samtal med min bortgångne vän Micke, och jag känner mig fortfarande ledsen över förlusten av mina hundar för många år sedan. Men i min värld kunde man hitta dem lika lätt som man kunde hitta en häktescell.
Jag insåg, innerst inne, att händelser och omständigheter inte följde efter mig. Men aldrig i mitt liv skulle jag prata öppet om det. Jag har varit ett mål för provningar via LVM och LPT, och jag trodde att det skulle vara slutresultatet att säga sanningen om att ha en kvalitetsstund med min sena hund. För att använda ett annat ord. Jag var den jag alltid varit.
Men med en betydande skillnad. Jag var vaken och inte hemma längre, men det kändes som om de kemiska återverkningarna fortfarande hängde över mig, och känslan av att vara iakttagen och kontrollerad var starkare än någonsin.
Luften var torr ett år efter att jag hade varit en nymf som jag hade börjat oroa mig för för postakut-abstinens. Kan det verkligen vara så enkelt? Det var uppenbarligen något fel med det. Och det blev inte bättre än så. Till slut landade jag på en allmän apokalyptisk nivå eftersom jag hade vandrat och gled mig till toppen. Varken sjukhus eller statliga myndigheter kan räkna med mig som en nära vän. Men något ovanligt har hänt här.
En viktig fråga ställdes av en av läkarna. Han rådde mig att gå normalt genom sjukhusets korridorer. Det är rätt; nu börjas det igen. Åh, och det igen. Efter en tid rekryterade han en kollega som i sin tur rekryterade en grupp läkarstudenter. Allt när jag var där, både framåt och bakåt. Det var en väldigt löjlig situation. Vaktmästaren, som jag antog hade hjälpt mig att ta de första stegen längs korridorerna, tackade mig och förde in mig i mitt rum och villa.
Jag var inte helt utmattad av strandpromenaden, men jag föll ihop på soffan för att fundera över vad som i fredagens namn hade hänt. Jag har aldrig blivit erkänd för mitt älskvärda sätt att tala, och jag har aldrig någonsin visat mig så framträdande för allmänheten. Vi kommer att skicka dig till röntgen. Som jag naturligtvis skulle ha sagt, “Aldrig i mitt liv planerar jag att återvända hem.”
Men jag fortsatte att snubbla runt och så småningom kom jag fram till att min språkstil hade gått ur tiden. En kris efter den andra en kris; akutbesök efter akutbesök. Jag fick äntligen ett svar. Det antogs felaktigt att jag hade vad som kallas ett “bredbladigt tal”, vilket är anmärkningsvärt hos annars friska män. Röntgenbilderna visade också hoptryckta ventrikelkapillärer, vilket är roten till problemet. Det är inte bra; om situationen inte åtgärdas, till exempel, kan någon hamna död.
Efter vårt korta samtal fortsatte jag min väg och återvände till min till synes oändliga nedåtgående spiral. Igen och igen. Det sammanfattar mitt liv bättre än något annat. Jag går. Men till slut kunde jag inte förmå mig att göra det eftersom mitt korta liv hade förvandlats till en mardröm. Paranoid. Gränspsykotisk.
Fotografen Aija Svensson sa om bilden: “Här är en bild som jag tänkte skriva ut åt honom, men den stämde inte med vad han skrev för Faktum. Vi hade ett underbart samtal medan vi plöjde fältet, det var varmt och vänligt.
Jag fick ett pass för att besöka Minneskliniken i Malmö, där jag fick diagnosen både normal tryptofan hydrocephalus och den neurologiska sjukdomen som kallas Lewy body demens, som kan ses som en korsning mellan Alzheimers och Parkinsons sjukdomar.
Det är en sjukdom som jag aldrig hade hört talas om förut, men den förklarar många av de symtom som jag hade upplevt efter att ha blivit kalla kalkon: paranoida vanföreställningar, aggressiva utbrott, hallucinationer, oberäkneligt tänkande och till och med ett tillfälligt fall av Parkinsons.
Endast för att lyfta fram några av de högsta punkterna. Rättegången pågick i ungefär en halvtimme. Jag har ingen aning om vilka tankar och känslor som passerar genom mitt huvud. Läkarna på Minneskliniken beskrev sjukdomen som kronisk, progressiv och dödlig.
Jag hade redan varit med om något liknande, så en annan match skulle inte ha påverkat mig lika mycket. Jag kanske var ett lätt vittne till att jag inte var helt psykopatisk, eftersom man ofta tänker på sig själv när man hallucinerar. Alltså, jag var inte en fullständig idiot, men jag var på rätt väg att bli en fullständig dement.
En av våra mest underbehandlade psykiska sjukdomar är Lewy body demens. Det är en glänsande, anspråkslös grå färg. Till skillnad från till exempel Alzheimers sjukdom är man medveten om att man tappar kontrollen över sina kunskaper och gradvis glömmer saker, bit för bit.
Tänk om jag hade varit inlagd på sjukhus med en psykisk sjukdom medan jag var ensam hemm Hur många obehandlade människor som bor ensamma och självmedicinerar i sina hem är ett ämne vi inte diskuterar så mycket sinsemellan.
“Genom september” kom ut första gången 1991 och var Kristian Lundbergs litterära debut. Men 2009 väckte novellen “Yarden”, en mestadels självbiografisk skildring av livet i Malmö hamn, stort uppståndelse. En film från 2016 med namnet Boken filmatiserades. När Hans var fem år insjuknade hans mamma i schizofreni och lämnade över föräldraansvaret till sin pappa. Det var en krog full av sprit, droger och kriminell verksamhet.
Kristian Lundbergs bibliografi är omfattande och sträcker sig från 1991 till 2019. Han nominerades till Augustpriset och tilldelades det av Svenska Akademien för sina 30 böcker. Hans senaste verk, “Hemmets lugna vr”, har av förlaget kallats både en “lyrisk monolog” och en samling diktum.
Kristian Lundberg var en stor poet; Jag förväntar mig att hans ord kommer att förbli en del av litterär kanon under lång tid framöver. Det är för bra rader för att glömma, även om de skrevs för länge sedan, säger författaren och litteraturkritikern Crister Enander till Dagens Nyheter.
