Oskar Cavalli-Björkman Föräldrar – En stor skalle som funnits i relativt litet antal längs Bohusläns kust sedan 1950- och 1960-talen, sträcker sig rakt söder om Gullmarsfjorden och norrut in i Norra Bohuslän. Norges södra och norra kuster, fram till Varangerfjordens mynning, ingår i hela Skandinavien. Från vattenbrynet ner till bara några meter över marknivån bor artenian på klippbottnar eller ett massivt stenblock. Arten är väldigt långsam (ca 15 år) och väldigt stillastående (s.k. homing beteende).
När 1980-talet rullade runt blev arten extremt sällsynt; även efter omfattande sökande hittades inga tecken på djuret. 1995 sågs fyra exemplar av arten på västra sidan av Saltö (nära Kosterfjorden; webbredaktörs kommentar) men de har sedan dess försvunnit. Konsten har också spridit sig söderut från Norge.
Det är oklart vad som orsakade utrotningen av denna art, men det är troligt att övergödning ledde till introduktionen av en ny art av kiselalger, som fungerar som artens primära födokälla. Arten är lätt att identifiera, stannar på ett ställe under långa perioder och har varit föremål för mycket studier, därför har den klassats som RE, eller “försvunnen från svenskt vatten.”
Vi träffar Thielska gallerichefen Francesca Cavalli-Björkman, som berättar om galleriets verksamhet, framtidsplaner och konst- och skulpturintressen samt om sommarens förändringar i museets administration och ledning. Jag minns att jag åkte på familjeresor med mina föräldrar när jag var liten, när jag fick besöka slott och museer.
Min mamma arbetade på Nationalmuseum i många år och min pappa hade ett stort intresse för historia; som ett resultat var konst och kultur alltid närvarande i vårt hem. Även om det inte alltid var kul att vänta på en bänk medan mina föräldrar såg en utställning, lärde jag mig mycket och blev inspirerad av min exponering för olika kulturer.
När jag var en ung pojke på en skolresa till Grekland var jag tvungen att besöka antika tempel och själv se arkitekturen och skulpturerna där. Jag funderade på att bli skulptör, så jag tog några kompletterande klasser. Men när jag var ung arbetade jag som museiintendent, tankarna gick till att sprida konst genom pedagogisk uppsökande och visning. Jag arbetade som museikonstpedagog i många år.
Thielska Galleriet, ett palatsliknande konstmuseum, kan ses utanför på Blockhusudden på Djurgården i Stockholm. Byggnaden ligger högst upp på en kulle omgiven av en muromgärdad trädgård som har en skulpturpark. Klumpiga skogar och ekdungor finns överallt runt Stockholm, och Östersjöns vatten syns i fjärran. Jag möter museichefen för Thielska Galleriet, Francesca Cavalli-Björkman, i en miljö som är både vacker och lysande.
Bilden kan innehålla kesson och Sjöstedt, men det finns inga bevis som tyder på att det gör det. Enligt den antirasistiska gruppen Expo greps hon vid en demonstration den 30 november 1991 i Stockholm. Fotografiet är en del av Expos arkiv och finns i äldre publikationer på organisationens hemsida.
Ett stort antal demonstranter och motdemonstranter dök upp till SD:s rally. Det finns många bilder från dagen, och det här är ett bra ställe att använda en som en illustration av tv-bevakningen av evenemanget. Expo får frågan på Twitter om det är dem på bilden, vilket de bekräftar, och om det är kesson och Sjöstedt, vilket de inte kan.
På alla sätt är det vårt porträtt. Det finns dock inga bekräftande faktorer som talar för att Sjöstedt och kesson är avbildade på bilden. Vi är i alla fall inte källan till dessa gåvor”, skriver Expo. Mannen bakom bidraget har inga bevis. Den bilden är inte min, och jag hann inte med den. Jag skickade ut en sändning precis sedan.Mannen skriver: “Jag kommer inte att dras in i ursprungsberättelsen” till hemsidan Källkritikbyrn.
Närhelst män har frågat honom om händelsen på Facebook har han svarat att han anser att det framgår av bilden att det är kesson och Sjöstedt. “Jag tror inte att det finns något bättre bevis än en bild där man kan minnas Jimmie kesson och Razze Oscar som de såg ut då”, skriver han i kommentarsfältet.
Sveriges överväldigande majoritet i EU-parlamentet röstade för novemberresolutionen om abort i Polen som godkändes av 455 lagstiftare i EU-parlamentet och förkastades av 145. Bakgrunden är ett polskt beslut om att ge ytterligare skydd för funktionshindrade, ett beslut landet beslöt till slut att vända inför omfattande offentliga protester.
Enligt en resolution som antagits av Europaparlamentet är “tillgång till abort en mänsklig rättighet” och “fördröja och neka aborter utgör en typ av könsbaserat våld som kan innebära tortyrande och dehumaniserande behandling av offret.”
Det finns dock en växande juridisk opinion som menar att abort inte kan betraktas som en mänsklig rättighet, vare sig man ser till rättspraxis från Europas högsta domstol eller till någon förklaring om mänskliga rättigheter. Malin Björk (V), Alice Bah Khunke (MP), och Heléne Fritzon (S) har alla varit aktiva för att driva på att en resolution som fördömer abort i Polen ska antas.
Heléne Fritzon skriver i dagens Världen att “de omotiverade och överdrivna begränsningarna av tillgången till abort efter författningsdomstolens beslut bör luckras upp eftersom det inte värnar om kvinnors värdighet och välbefinnande.”
Hon hävdar att domen bryter mot flera bestämmelser i den polska konstitutionen, inklusive de som gäller hälsa och integritetsskydd. Ingen ska ställas till svars för “tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling”, enligt en artikel.
Tidigare har Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna dömt Polen i tre separata fall som rör kvinnors tillgång till och kunskap om deras lagligt garanterade rätt till abort. Polen anklagas för att ha använt överdrivet våld i två separata incidenter där “tortyr och omamanklig eller förnedrande behandling” var förbjuden.
Den nya resolutionen uppmanar EU:s verkställande makt att “stödja medlemsländerna i att garantera alla män tillgång till tjänster inom området sexuell och reproduktiv hälsa, inklusive abort”, och att “inkludera aborträttigheter i EU:s nästa hälsostrategi.”
I resolutionen utelämnas också Polens avsikt att dra sig ur Istanbulkonventionen. Den polska regeringen anser dock att dess egen rättsliga ram hanterar våld mot kvinnor mer ändamålsenligt. Vad Polen är emot är hur dokumentet definierar släktet som “socialt konstruerade roller” och hur länder har mandat att lära barn om “icke-stereotypa könsroller.
