Schwartzman Längd – Storleken är inte problemet; det finns andra anledningar till att jag inte kunde ha hamnat här. Mina förfäder gjorde ett fantastiskt levebröd i Sydamerika långt innan jag själv föddes där. De var ganska rika eftersom de hade en framgångsrik kläd- och smyckesaffär. De skulle tillbringa vintermånaderna i Uruguay i en fastighet de ägde där. De ägde ett hem i landets huvudstad samt ett i förorterna. De hade ett stort antal fordon till sitt förfogande. Livet var fantastiskt.
Men allt förändrades när jag föddes. Hela vårt hushåll utplånades. Den argentinska regeringen minskade importen under hela 1990-talet. Min far fortsatte att spendera pengar på att försöka importera varor från utlandet trots att han stadigt förlorade pengar. Jag kan inte ens beskriva hur hemskt det var. Min mamma sökte importera klädmaterial från Kina, men det fanns ingen metod att göra det i Argentina.
Det fanns inte längre ett behov för min utökade familj att behålla några extra hem eller fordon. Jag och mina föräldrar, två äldre bröder och syster bor alla i samma hus, och min pappa och mamma arbetar hårt för att försörja oss.Det var svårt att komma igång med att utöva tennis eller någon annan sport på grund av våra begränsade ekonomiska resurser. Vi hade helt enkelt inte medel att tillgå.
Jag är uppkallad efter den store fotbollsspelaren Diego Maradona, så självklart försökte jag mig på det vackra spelet. Min mormor brukade skaffa mig Real Madrid- och Barcelona-tröjor när jag var liten.Många av mina mål gjordes för mitt första lag.
Jag brukade ha på mig de tenniströjor som min mormor hade gett mig när jag gick till klubben för att prova tennis. Min pappa och jag skulle spela basket i korridoren om banorna var upptagna. Jag gillade aldrig racketarna i barnstorlek, så även när jag var ung använde vi alltid vuxna sådana.
Schwartzman Längd: 1,7 m
Allteftersom tiden gick insåg jag att jag var ensam ansvarig för mina framgångar eller misslyckanden på tennisbanan, och inte mina lagkamrater eller de andra spelarna. Allt skulle handla om hur hårt jag jobbade, och det fanns en viss lockelse i det. Eftersom jag klarade mig bättre i tennis än fotboll, planerade jag att ägna mig mer intensivt åt det förstnämnda.
Min mamma och jag började gå på många turneringar tillsammans. När jag var liten försäkrade min pappa mig alltid att han hade bokat ett rum på ett trevligt hotell utrustat med en tv, dator och internetuppkoppling.
Tidigare har jag ofta kontaktat honom för att fråga om detta. Vid praktiskt taget alla turneringar vi gick på var vi tvungna att sova i samma säng och det fanns aldrig någon tv. En gång, när ett motellrum bara kostade två pesos, utnyttjade vi det och tillbringade natten där.
Vi fastnade för att göra samma sak om och om igen. Detta var det mest kostnadseffektiva alternativet. Min familj brukade ha ett företag, och vid ett tillfälle sålde vi till och med gummiband som hade suttit runt. Vi letade efter donationer, arbetade med ströjobb och sålde våra tillhörigheter för att täcka kostnaderna för turneringsresor.
Så här i efterhand var det en utmanande omständighet. Men i efterhand tycker jag att det är roligt. Några av de andra barnen och jag hjälpte min mamma att sälja armband också. Efter varje match tävlade barnen runt med en påse armband i ett försök att se vem som kunde sälja mest, och min mamma gav vinnaren 20 % av intäkterna.
En tennismatch och smyckesförsäljning blev till en spännande händelse! Jag hade en intellektuell förståelse för motiven bakom våra handlingar, men jag kände dem inte; mina föräldrar arbetade hårt för att jag skulle kunna fokusera på att ha kul och se världen utan att behöva oroa mig för pengar.
Jag började ta soloflyg till platser som Colombia, Venezuela och Ecuador när jag var 13 år gammal, och jag grät ofta hela tiden. Det var viktigt för mig att umgås med mina nära och kära. Men sådana roller var avgörande för min utveckling som spelare. Och trots att jag gick igenom några svåra lappar vet jag att de gjorde mig till en starkare idrottare.
När jag var 13 sa min läkare att jag aldrig skulle bli mer än 5 fot, 7 tum lång. Jag minns att jag sa att höjden är irrelevant. Men på den tiden var jag krossad. Om läkaren hade rätt var jag osäker på hur jag skulle kunna försörja mig. För att vara ärlig så var jag inte säker på om jag fortfarande gillade tennis.
Ändå förbjöd mina föräldrar mig att gå ner. Vissa människor rådde mig att inte låta min kroppslängd begränsa mina ambitioner. Och lyckligtvis, från ungefär när jag var 15 eller 16, hade jag många individer i mitt liv som försökte hjälpa mig på alla sätt de kunde. Efter det lugnade allt ner sig för mig och mina nära och kära.
Min bästa juniorprestation var en förlust i första omgången vid US Open-kvalificeringen 2010, det enda junior Grand Slam-evenemanget jag deltog i. Den dagen berättade jag för mina nära och kära via sms att jag var vilsen och inte hade någon aning om var jag var. Men dessa svåra dagar tänker jag inte längre på. När jag äntligen tog steget in i den professionella världen ifrågasatte jag aldrig en enda gång mina förmågor.
