Svante Pääbos Barn – På Max Planck Research Institute i Leipzig, Tyskland, där Svante Pääbo för närvarande är professor, möts besökarna av en klättervägg precis innanför ytterdörren. Svante ansvarar för att konstruktionen ska ske på den specifika platsen. Han säger att det är ett bra system, men det kräver odelad uppmärksamhet.
Svantes liv och kltterväggen den löper längs fungerar som en metafor. Hans vänner beskriver honom som en våghals som fortfarande bär ett barn inom sig, ett socialt fenomen som motiverar omgivningen att ge sina bästa prestationer.
För att vara mer specifik, Sune Bergström, Svantes far och Nobelpristagare i sin egen rätt, hade faktiskt en annan officiell familj i stadsdelen stermalm i Stockholm. Även där kunde en son vid namn Rurik finnas. Svante kände Rurik, men Rurik visste ingenting om honom. Så fort de två bröderna fyllde 50 år bröt skandalen.
Unge Svantes intresse för mänsklighetens historia uppmuntrades av hans mor, Karin. Tillsammans reste vi för att se Sveriges runstens och Egyptens pyramid. När Svante gick på universitetet i Uppsala började Svante utveckla metoder för att analysera forntida DNA. 1996 blev han den första personen i världen att framgångsrikt återvinna DNA från ett nyligen avlidet neandertalskelett, och 2010 hade hela neandertalernas gravfält kartlagts.
Svante Pääbo är 67 år idag, men han har inga planer på att gå i pension någon gång snart eftersom han tror att svaret på hans största fråga fortfarande är svårfångat. När jag ringer Svante pääbo på hans kontor i Leipzig svarar han direkt efter första signalen. Här, vid sidan av sitt arbete som professor i genetik och evolutionsbiologi, går han mycket detaljerat igenom den svenska översättningen av Neanderthalmannen.
Jag diskuterar just nu om jag ska ge den det svenska namnet “De dödas gener.” Och det är en undertitel som har något med neandertalmannen att göra. Du tycker att det är lite för lättläst. Svante Pääbo trodde att det var runt den tiden som han blev ombedd att visa sin boksamling i tidningen Vi Läser; han hade rätt, men bara precis. Jag blev lite nere för jag tror inte riktigt på att litteraturen spelar någon jättestor roll i mitt liv. Men så småningom hittade jag mina gamla anteckningsböcker där jag hade antecknat allt jag läst de senaste tjugo åren. Det ser ut som om böcker har haft mer inverkan än jag tidigare insett.
De tidigaste uppgifterna går tillbaka till 1967, vilket tyder på ett växande intresse för ämnets historiska sammanhang. Trägudars land, Gryningsfolket och Offerrök, de tre böckerna i Jan Fridegrds vikingatrilogi, smällde Pääbo som en tegelsten. Frans G. Bengtssons Röda Orm fick sitt namn efter denna händelse.
Detta läsmaterial återupplivar mitt länge tappade intresse. Efter det läste jag mycket litteratur som hänvisar till dig, inklusive verk av Sinuhe, egyptiern och Torgny Säve-Söderbergh, inklusive en med titeln Egyptisk egenart. Det är sant att det inte finns mycket läsmaterial som passar ett litet barn.
Idag blir det betydligt mindre. Efter en lång dag på jobbet njuter jag av att läsa i sängen. Men jag läser för att hålla kontakten med Sverige och köpa det jag ser i takfönstret från mitt sommarhus i Kristiansand. Torka, Never Tears, the Series och Zlatan the Impaler, the Book, av Jonas Gardell.
Jag vet inte, men jag märker i mina bokmärken att både “Vilhelm Mobergs Din stund på jorden” och “Arthur Schnitzlers Sterben” kommer upp i samband med min mammas bortgång. Att veta hur andra har hanterat liknande känslor var till hjälp för mig. Att läsa, hålla med och korrigera mina medarbetares åsikter utgör en betydande del av min arbetsdag. Efter det tappade jag intresset för att läsa vetenskapliga verk inom mitt område. Jag har faktiskt inte så mycket tid att läsa. Jag har hört diskussioner om fynd långt innan de publicerades i akademiska tidskrifter.
Max Planck-institutet för evolutionär antropologi i Leipzig är stort och något bananformat, nästan helt av glas. Institutet ligger i stadens södra utkanter, i ett område som tydligt visar inflytandet från dess östtyska förflutna. Att gå åt ena hållet på gatan tar dig till ett kluster av hyreshus designade i sovjetisk stil, medan du går åt andra hållet tar dig till det som tidigare var känt som den sovjetiska paviljongen, en massiv hall med ett gyllene torn. (Det finns för närvarande ingen i paviljongen.) Institutet har en cafeteria och en utställning av människoapor i lobbyn. Orangutangerna på Leipzig Zoo sänds live på TV i cafeterian.
Pääbo har alltid minst sex aktiva forskningsprojekt på gång samtidigt. Medan jag var där i maj, analyserade ett team DNA från ett 40 000–50 000 år gammalt sibiriskt fingerben och ett annat försökte extrahera DNA från en mängd ben från Kina från liknande antiken. Hjärnan hos möss som konstruerats för att producera ett mänskligt protein dissekerades av en tredje grupp.
Frågar man Pääbo så hänger alla dessa studier ihop. Dessa studier syftar till att svara på en enda fråga inom evolutionär genetik: vad gjorde människor till den typ av djur som kan göra en transgen mus. Naturligtvis har folk undrat vad som gör oss mänskliga åtminstone så långt tillbaka som Sokrates. Pääbo spekulerar i att problemet aldrig har ramats in korrekt, varför det inte har lösts till hans belåtenhet. När jag frågade honom om det sa han: “Utmaningen är att ta itu med de frågor som är besvarbara.”
