Svenne Hedlund Ung – Alla andra, från publiken till musikerna, verkade ha det jättebra. Under pausen applåderade publiken entusiastiskt, dansade i blå mockaskor (ja, på svenska, även blå, blå, blå skor) och sjöng med glädje. Till slut slog allmänheten ner och somnade, och jag drömde som jag gör varje natt. Som det troll jag är satt jag där och tyckte att det var kusligt och otäckt större delen av tiden.
Cadillac Band (elgitarr, elpiano, saxofon, trumpet och kvinnligt par The Inspirations, frontad av elbasisten Mister B) var musikaliskt sett mycket på plats. Mitt minne säger mig att jag upprepade gånger stämplade tempot med en enda fot. Sångerskan Alicia Helgesson, som var värd för det första avsnittet tillsammans med den unga sångerskan Jonna Holsten, lät särskilt innerlig i ett par utmanande ballader som “Feber” och “Hallelujah”.
Med tiden kan hon bli ganska stor. En gång i tiden bevisade Gert Lengstrand indirekt (en sådan natt är ett exempel) att när tiden är mogen kan han sjunga rock. Hkan Brink, vår snälla värd, är ingen särskilt högljudd sångare, men han slog verkligen ner huset när han sjöng entrén efter en kort paus.
Svenne Hedlund (ersättaren till Tommy Blom, som skulle komma till Ystad men hade något annat i tankarna för sig själv) har en smidig, melodiös röst. De halvfarta, countryrockande Elvis-låtarna som “Don’t be harsh” och “Treat me nice” var mina favoriter att lyssna på med honom.
Även mina öron hade mindre toppar. Frågan ligger någon annanstans. Resultatet av de musikaliska talangerna i The Cadillac Band och deras olika sångare är sång och musik, men inget mer. Sååå bra som alltid, tänk bara på Johnny B., killen som säljer de där blå mockaskorna.
Goode, som ursprungligen tänkt på Scala, var mycket mer än musik. En del av hans livsverk, framför allt musikaliskt men också socialt och kanske till och med politiskt. För ungdomen på 1950-talet var rock and roll en spelomvandlare.
Eller har jag gjort ett misstag? Vad säger du att majoriteten av människor var nöjda med? Den stora majoriteten av publiken och bandet måste ha fötts ungefär samtidigt (jag är född på 50-talet). Det mesta av musiken som spelades och sjöngs under denna era var också populär på 1950-talet.
Mycket rock ‘n’ roll, lite country, några semesterlåtar och lite schlager. Men hyresvärdarna tappades ut på allts innehåll och samband. Ingen skulle någonsin gissa att detta var bakgrundsmusiken till 50-talets ungdomsuppror.
Det är svårt att återskapa hur saker och ting var förr. Ett tillvägagångssätt kan vara att “gå med strömmen”, till exempel genom att fortsätta dansa till musik från 50-talet. Men bland tänkarna på Scalabiografen gick det bara inte. Det är ingen överraskning att The Cadillac Band utvecklades till ett dansband utan en traditionell rytmsektion.
Efter att Svenne Hedlund var klar med sin Elvis Presley-förkortning stod jag här tillsammans med resten av publiken och tänkte: “Nå, nu när jag har ställt upp, så har jag också.” Alla som hade med kvällens händelser att göra gick upp på scenen och sparkade igång finalen med, vad mer?, gamla Hep Stars Cadillac.
Det var en nära vän till mig som plötsligt gick bort. Kukkeluk. Gakgak. Lägg fisken i kistan. Och så vidare och så vidare. Det är säkert att anta att hans känslor av kaerlighed fick honom att spricka. Det var ganska olyckligt att det var så spänt. Nu när det är i inlandet, där vi fortfarande har ett romantiskt skruvat förhållande till att vara tillsammans, sprider det sig som en löpeld.
Bland annat för att vi hade sett Ggereden och läst Laing. Realistiskt sett var det dock långt ifrån säkert att de lyckliga hade snubblat över något värdefullt. Den ljusa sidan av halvorna var förstås att det var hela samhällets lycka. Det var tråkigt att det inte var som det såg ut att vara. Nej, på alla möjliga sätt.
Han hade ett helt diskret utseende som påminde mig om Agnetha Fältskog, en av ABBA-sångerskorna, när jag var liten (blont hår, snygga kläder och en kartoffeltud), så när han kom glidande in med ABBA-skivan Arrival hoppade jag till. upp och ner och sjöng med. Så var det också. Men det var inte allt; han spelade den närhelst vi var tillsammans, inifrån och ut, och som ett resultat av det blev jag mycket mer som ett ABBA-fan än jag annars skulle ha gjort.
Ännu mer eftersom det var 1978 och punken var på modet, med den officiella hemmafronten med Iggy Pop, Pistol Annies, Elvis Costello och Blondie. Jag har aldrig kunnat sätta en genreetikett på sandhis musiksmak; hon var lika intresserad av Hendrix, Howlin’ Wolf, Bee Gees, Coltrane, Eno och Fleetwood Mac, men det är gamla nyheter nu.
I det här fallet är ABBA ett definitivt nej-nej. Tys-tys. Nej gå. Som ett resultat av kommersiella intressen hade musiken och hela genren av högerlutad retorik skjutits till marginalen fram till dess.
Musik prisades inte utifrån musikaliska förtjänster utan snarare ideologiska överväganden; viss primitiv folkmusik med ett öppet politiskt innehåll fick hjälpa till att sätta dagsschemat, medan annan musik, ofta av högre kvalitet, dränktes av ljudet från duschavloppet.
Ordet “stetik” var egentligen en musikalisk term. Kanske är det därför det har varit så fascinerande att gå på strandhugst i rtiet och ta fram det ena överdrivna mästerverket efter det andra på 90-talet.
Orden “kitsch”, “pop”, “pappa”, “fup”, “fidus” och “den lägsta av de låga” förbjöds alla innan någon vågade kalla ABBA vid dess rätta namn. När det kom till unga, västerländskt orienterade människor hade de en passion för dem som ledde till en bättre försäljningsargument. De ldre kulturradikale foragtede dem. Högvatten var fortfarande för salmers och baby landbläckfisk. De var helt oacceptabla i punkgemenskapen. Ärligt talat är det en rysning av ett ord.
På 1960- och 1970-talen fanns ABBA överallt i Köpenhamn, Aarhus, Odense, Alborg och vilken annan stor provinsstad som helst med en blomstrande ungdomskultur. När de hade fått tillräckligt med rom-og-cola att dricka, var det till den här låten som bankkassörer och andra kvinnliga proffs dansade.
