Allan Widman Sjukdom – Allan Widman, Försvarsutskottets liberale veteran, är redo att kliva av sin post som kungamakare. Även Miljöpartiets försvarspolitiska talesperson Elisabeth Falkhaven tackar för sig i slutet av sin mandatperiod.
Generellt hoppas man att partiernas försvarspolitiker kommer tillbaka till riksdagen när valet är avslutat.Partiernas försvarspolitik bäddar för ett ovanligt stadigt skara inför sommarens riksdagsval. Alla förväntar sig att återigen gå med i riksdagens festligheter på kvällen före evenemanget. Allan Widman, en veteran, är en av de två personer som har bestämt sig för att inte kandidera (L).
När hans obligatoriska tjänstgöring upphör, säger han sig vara 20 år och redo att gå med i militären. Även när han var ansvarig för Europeiska unionen kunde han behålla sin position inom försvarsväsendet tack vare att gemensamma arbetsdagar inte försämrades till ett kaostillstånd.
I försvarets arsenal är det många som snubblar. Han säger till den gamle mannen att folk tenderar att sitta under långa perioder och inte göra något speciellt.Men han har nyligen avgått från sin post i regeringen. Han har inte för avsikt att kandidera för Liberalerna i vare sig region- eller kommunalvalet.
Jag har arbetat som arbetsledare i 36 år. Widman, som funderar på att skriva en bok om sin tid i regeringen, har sagt: “Det är en lång värnplikt.”Elisabeth Falkhaven, talesperson för Miljöpartiets försvars- och säkerhetspolitiska nämnd, har precis svurits in för en hel mandatperiod i riksdagen. Det är kul att vara riksdagsledamot, men hon stannar helst hemma.
Jag mår bara inte bra i Stockholm. Elisabeth Falkhaven säger till Altinget: “Jag vill vara på landet, med mina djur, nära den gröna skogen.” När hon började på försvarsavdelningen sommaren 2018 var försvarspolitiken ett helt nytt område för henne att utforska.
Det är en mycket intressant region. Detta är universella förfrågningar. Det känns oerhört viktigt just nu, och jag tror inte att världen någonsin kommer att bli fredlig igen. När det gäller försvarsbudgetarna tycker hon att det är en ganska viktig plats att ha.
Försvarsdepartementets arbete i trädgården kan återupptas som vanligt, åtminstone om den nya förvaltningens utgiftsplaner ändras. Eftersom MP inte har påverkat just den delen av budgeten kan Folkpartisten Allan Widman, som gjort det till sitt politiska uppdrag att se djupt bekymrad ut samt låta bekymrad ända ner till tonfallets sista ändelse, röstas bort.
Allan Widman borde dock ha varit ansvarig för sitt eget partis agerande under åtminstone de senaste två decennierna. Allan, hör dina andra konspiratörers tankar…Efter valet 2002 inledde Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet konkreta regeringssamtal med Miljöpartiet. Dessa samtal varade ett tag. De rörde sig ganska långsamt åt sin egen riktning; de två sidorna var för lite för att förhandla och förstod varandra.
De fyra partierna hade nått en överenskommelse om ett antal frågor, inklusive en minskning av utgifterna för militären med sex miljoner kronor under mandatets gång. De tre medborgarpartierna nämnde möjligheten att styra om medel till “hälsa och säkerhet” som en drivande faktor i förhandlingarna. Allan Widman, du är det!
Lennart Olsen, en mycket trovärdig källa, skriver om detta möte och de budgetmöten som riksdagsledamöter (riksdagsledamöter) haft med S och V under och efter min tid som riksdagsledamot i sin bok med titeln “Rödgrön reda”. Lennart satt under många år som Socialdemokraternas representant i finansutskottet.
Det var mitt misstag att anta att MP, FP och C skulle samarbeta om detta. Jag minns att jag hittade två partiledare, Lennart Daléus (C) och Lars Leijonborg, som delade mina åsikter i denna fråga för många år sedan i samband med en kungamiddag (FP).
Vi satt vid en fontän och pratade och kände oss perfekt hemma med varandra; vi pratade om det roliga med att vara partiledare eller offentlig talare; och vi var överens om att det kungliga hovet inte behöver bli alltför upprört om de fick veta hur dämpad vår entusiasm är för klosterliv och kungliga luncher.
Vidare kunde jag inte låta bli att förundras över hur skickligt omedvetna och pratsamma lokalbefolkningen var. Vidare var flera av dem direkt kränkta. På den tiden samarbetade MP, V och S om en gemensam budget.
Dessutom hade jag en aning om att de mindre partierna – bland vilka MP, C och FP kan räknas – borde försöka samarbeta för att hindra de mer extrema extremisterna och moderaterna från att ta makten. Daléus och Leijonborg, som var allmänt avslappnade i sin måttliga syskon, var överens om att det var något att fundera över.
Eftersom C inte var ett nyliberalt parti på den tiden låg fokus i FP:s plattform mer på socialliberalism. Sedan begav vi oss mot de slemmiga grejerna, eller vad det nu var som det bjöds på just nu.
Jo, Maud Olofsson blev uppringd av fötters och ringde hastigt – utan att berätta för de tre andra – till en presskonferens där hon sa att hon hoppat iväg och att det inte skulle komma fler nyheter. Enligt både interna och externa kallar blev Alf Svensson upprörd och fick höra högljudd svärdom från Kristdemokraternas korridorer.
Lars Leijonborg konstaterade otvetydigt att förhandlingarna gått snabbt och att ansvaret för nuläget låg på Olofsson. Olofsson avgick ur Folkpartiet för att hon inte vill “legitimera MP som ett grönt regeringsparti”, som partiets företrädare uttryckte det. Olofsson varnade för att regeringen skulle bli för svag, en slutsats hon hävdar att hon inte nådde i början av förhandlingarna utan först efter att det stod klart att de blåst över all förväntan.
