Anette Börjesson Familj – I dagens nummer av Expressen hävdar Ebba Witt-Brattström att jag har “häpnat” hennes tolkning av en av Victoria Benedicts texter; men i ärlighetens namn är Mikaela Blomqvist och Ebba Witt-Brattström inte osams om någonting. Ebba Witt-Brattström skriver i en artikel för Expressen (29/9) att hon kommer att hedras för en lång och mödosam tjänst för den litterära allmänheten. Vi, programledare för podcasten “Gästabudet”, fungerar som hennes beskyddare.
Vi har tagit Ebba Witt-forskningen Brattströms resultat och presenterat dem i motsats till hennes påståenden. I mitt fall kommer det att vara allmänt känt att jag som min “egen intelligenta iakttagelse” kommer att presentera Ebba Witt Brattströms “klassiska återberättande av det kritiska ögat i Victoria Benedictssons dagbok när författaren “börjar tala med en alternativ dialekt”.
Inget sådant skulle någonsin falla mig in att göra; när det kommer till att läsa Victoria Benedictsson är varken jag eller Ebba Witt-Brattström oeniga om någonting. Jag njuter av att läsa avsnittet från nordeuropeisk kvinnolitteraturhistoria som hon refererar till i sin artikel. I efterhand verkar det som ett läroboksexempel på hur förenklat polariserad politisk läsning alltid blir: den goda, oskyldiga kvinnan och den onde, korkade mannen. Vi får ideologi istället för insikt eller brett perspektiv.
Den första upplagan av “Stora boken” släpptes efter Victoria Benedictssons bortgång och är i formatet en daglig dagbok. Det är upp till diskussion om läsarna ska se det som chick lit eller som en äkta del av livet. Det bör dock noteras att texten är kraftigt stiliserad, och det gäller särskilt för de många möten mellan Victoria Benedictsson och den danske kritikern Georg Brandes, som utgör betydande delar av bokens sista tredjedel. Angående deras utdragna första kyss, noterar författaren “Georg Brandes kysste Ernst Ahlgren.”
Efternamnet är faktiskt ett pennnamn som används av Benedict.Den avlägsna Ebba Witt-Brattström säger sig ha upptäckt något som skulle vara till hjälp för alla läsare. Det här är en detaljerad beskrivning: “Det var inte den raffinerade kärleken jag hade planerat för mig själv. Det var samma sorts kyss som min man lärde mig till avsky. Benedictsson hävdar självsäkert att gnistan är helt tjock. Oavsett vad hon porträtterar i hennes förhållande till Brandes.
Hon beskriver sig själv som att bli mer förtjust i honom medan han beskrivs som att bli mer älskvärd. Om han har tid, besöker han hennes hotell och gör en mental sammanräkning av sina många filmkompisar: tre ryssar, tre polacker, en kille från någonstans jag inte vet var, två slaver och ingen från Berlin. Det är bara passande att jag beskriver denna utveckling i min podcast precis som Ebba Witt-Brattström gör i sin text.
Det beror också på att Benedictus text innehåller saker som är så framåtsträvande att varje eftertänksam läsare oundvikligen stöter på dem. Min tolkning av avsnitten avviker dock väsentligt från Ebba Witt-Brattströms. Hon ser “ett iscensättande krig där den mäktigaste fraktionens representant snabbt men beslutsamt vinner territorium över den isolerade och förvirrade fabelförfattaren.”
Min egen personliga uppfattning är att patriarkala maktstrukturer inte har någon plats för att diktera karaktären av relationen mellan en man och en kvinna. Det som händer mellan Victoria Benedictsson och Georg Brandes är ett slags pinsamt äktenskap. Det går inte att säga hur farligt något sådant kan vara. Problemet med stundtalernas briljanta “Stora boken” är att Benedictsson ogärna känner igen det spända förhållandet mellan henne själv och Brandes.
Istället tappar hon sin sanning sideal och tar till att skriva mindre belysande prosa, som i den oavsiktligt komiska bisarrasexscenen där Georg Brandes kallar Victoria Benedictsson för “härs och tvärs” och hon svarar med att säga “friskt och ungt”.
Där Ebba Witt-Brattström i sin egen eponyma klassiska tom skriver att Benedictsson i slutet av berättelsen “övergår till tredje person och därigenom ger de erotiska situationerna en artikulerad litterär form.” Jag ska bara säga att jag tycker att “Stora boken” är litteratur för alltid. Skillnaden är att den här blir sorgligare när den närmar sig sitt slut. Efter att ha läst ett regimkritiskt diktat på centrala Moskvas Majakovskijtorget, greps poeten Artem Kamardin av polis och fördes till sitt hem i går.
Han anklagades felaktigt för extremism och misshandlades brutalt innan han dömdes av polisen med en batong. Enligt den ledande webbplatsen Meduza (27-9) har han en video där han pratar om ursäkt och lovar att aldrig läsa boken igen. Enligt gällande regler är detta den juridiska ställningen för ordet “fri” i Iran.
Majakovskijtorget är en viktig symbolisk plats. Den grundades 1958, under det sovjetiska “tövädret”, och författare och poeter började samlas där för att läsa ur sina verk. Denna tradition fördes vidare under Samizdat-eran, och den har tagits upp av samtida poeter och aktivister.
En av dem är kamardin. För ungefär ett år sedan började jag läsa “Jag brinner: en roman om Majakovskij” av Torbjörn Säfve. Detta är ett avsteg från poetens roll som politisk man och författare före hans självmord 1930. Majakovskij hyllades till en början av bolsjeviker; han var själv en ung partimedlem innan han blev en källa till problem för sovjetregimen.
Han var för mycket av en experimentell poet, trots att han skrivit propaganda under en tid. Han förvandlades till en stor källa till irritation. Jag kunde bara inte tvinga mig själv att läsa klart hur brutal Säfves bok är. Efter sin död återupptäcktes Majakovskij och hedrades på nytt som revolutionens poet i en av Stalins bisarra-böjningar.
Hans staty fungerar nu som en dubbel symbol i korsningen mellan Majakovskijtorget och Triumftorget. Ett minnesmärke över en poet som inte kunde anpassa sig till den nya regimen, och till den ideologiska roll som även experimentell litteratur har spelat i skrivandet av rysk historia.
