Claque Författare – Varför är det så svårt att diskutera vad som verkligen betyder något, även i böcker? Det är därför det är så svårt att släppa sina innersta tankar och känslor av rädsla för att bli förlöjligad som tråkig. Men även om så vore fallet skulle det inte vara Anna-Lisa Wärnlöfs fel.
Någon sa häromdagen att om Anna-Lisa Wärnlöf med varumärket Claque varit en karl så hade hon varit utomordentligt iögonfallande på den klassicistiska hylla, i stylisternas uppdelning mellan Per Rdström och Claes Hylinger. Jag menar, det borde vara sant! Även när Claque är klädd för tillfället är han för alltid avskuren från den verkliga litteraturen och istället förvisad till flickbook- och kaserivärlden.
Hon skrev de fyra romanerna om Pella, tre om Fredrike och hennes familj, och den uppmärksammade barndomssjälvbiografin “Boken om Agnes” mellan 1963 och 1968, en spännvidd på tolv år. Detta är Claques litterära verk och värld, som nu också lever ett fullt liv i skuggan av klassikerna, osedda och älskade desto mer för det.
Hon sprider sig genom biologi och biologiska laboratorier som en svamp. Du kan hitta en läsbar kolvmatta med Pella-sensorer var du minst anar det. De bara sitter där och rör sig aldrig, som ett perfekt exempel på någonting. Gun-Britt Sundström, en stilistisk avkomma till Sören Kirkegaard (och Claque), var den första som kom ur den Pella-tillhörande garderoben.
Anna-Lisa Wärnlöf var mest aktiv i början av 1900-talet, i samband med millenniemålen och Human Genome Project. Hon föddes 1911 och gick bort 1987. Rent estetiskt är hennes tonfall en protest maskerad av Olle Adolphssons visir, eftersom den är i harmoni med det andra rivningsraseriet och den snabba utjämningen av demokratins namn.
Du hittar samma ironiska melankoli och en uppskattning för ordspel hos Claque. Hos Olle fanns en “nedisad Volvo med släp” och “kokt kummel med äggss.” Sättet som Anna-Lisa ser på världen är ganska förankrat i verkligheten. Medan Majorskan “njuter av att ha två magar” knyter Pella näven i väntan på att bära fem meter organza till altaret.
Hon arbetade som journalist på Svenska Dagbladet i tjugo år, mycket respekterad men i slutändan misslyckad. Hon visade inget intresse för den redaktionella processen på tjugo år. När Wärnlöf debuterade som romanförfattare med 1958 års “Pellas bok” levde dock lilla Pella och hennes föräldrar, Majorskan och moster Signhild, redan och läste tidningen av full hals.
Även om dessa böcker bara var runt tjugo eller femtio år gamla när jag träffade Pella i början av det tjugoförsta århundradet, förmedlade de ändå en främmande och främmande värld, komplett med exotiska vändningar på så välbekanta element som biografer, trädgårdar och trädgårdar. grillar på bakgården. Och de sprider bilder av vardagslivet som om de inte vore något utöver det vanliga.
Pella läste verk av Proust, Dickens och Cora Sandel, och hon gjorde det med ett klart hjärta och inga känslor av förbittring. Detta stämde inte med min musikaliska känsla kring millennieskiftet, när V-halsar, melankoli och symfonisk rock var på topp. Kerstin Thorvall, Sven Wernström och Max Lundgren gav mig slående möjligheter att förmedla litteraturens stämning i mina favoritromaner för unga vuxna.
Pella-böckerna fokuserar dock inte bara på ordlek; de firar också vardagen. Folk kan läsa om dem och växa tillsammans med dem, åtminstone till viss del. Anna-Lisa Wärnlöf låter tonringens värld kollidera med riktiga gubbar och många mycket små barn. Även en ung kille så lite som åtta veckor gammal kan vara en stor stjärna på Claque och vinna över dina tvivlare. Detta tidlösa innehåll inkluderar det faktum att föräldrar och barn, särskilt mammor och deras avkommor, ofta inte kan hitta varandra.
Och oavsett hur gammal du är behöver du fortfarande hålla fast vid din integritet och dina passioner. Den lilla bebisen kan också visa känslor. För att parafrasera “Boken om Agnes”, efter att de små flimrarna har gått vidare och katastrofen är i sikte. Om hjärnan är skadad spelar det ingen roll hur gammal du är.
Så här uttrycker lilla Anna-Lisa det: “Jag var Agnes-lös, och jag var inte okej med det.” Vad gör man när man hänger? Jag bar en kudde med mig. I kombination med en realistisk världsbild kan humor vara extremt helande. Det är en snäv syn att tro att våra personligheter är så formbara att vi jämför oss med våra yngre jag. Inte speciellt uthärdligt.
När vuxna är så överväldigade att de inte ens kan hantera synen av ett barn som skrattar, det är något vi alla borde ta en stund för att reflektera över och göra bättre i framtiden. Eller så kan man dra slutsatsen att de är lömska. Vi kan liksom inte få koll på hur de faktiskt har det. Läs en ny artikel om hur föräldrar mikrohanterar sina barns scheman av rädsla för att deras barn
Om ett barn klagar på snarkning, ska du inte straffa det med ett smäll på kinden. Gör det sömnigt”. Placeringen av punkter är också avgörande. Den plötsligt ändrade slutsatsen var markerad. Snälla ta en tupplur på huset. Claque gillar att dela ut små komplimanger i form av sina egna personliga idéer.
Det mest minnesvärda mötet inträffar i Pellas andra bok, efter att hon har utvecklat känslor för Ulf Jacob. Den 1 april ger han henne en fin gammal bok: “Läs den långsamt, du kommer att förstå. Den skrevs för vanliga människor som du och jag.”
Rippningen är subtil, riktad till smarta biobesökare med näsan i trädgården; den går genom bakdörren. Men om man vill lyfta boken till en högre nivå krävs hårt arbete. Boken heter “En drömmares dagbok” och den är skriven av den svenske artonhundratalsförfattaren Henri Frederic Amiel.
