Dag Hammarskjöld Död – Svensken Dag Hammarskjöld, FN:s generalsekreterare, dödades i en flygolycka den 18 september 1961, nära Ndola i det som nu är Zambia men var då det brittiska territoriet i norra Rhodesia. Det hade en djupgående effekt på Sverige. Dag Hammarskjöld var inte den enda framstående svenska figuren. Sju svenskar, inklusive besättningen, omkom i katastrofen. Flygplanet var registrerat i Sverige.
Orsakerna till olyckan har varit föremål för flera utredningsrundor, vilka har förvärrats av konkurrerande nationella intressen. Den mineralrika regionen Katanga var mitt i ett inbördeskrig när Dag Hammarskjöld besökte; denna konflikt underblåstes av rivaliteter mellan kolonialmakter som var ivriga att bevara kontrollen och inflytandet över Afrikas självständighetsrörelse.
FN:s undersökning av jetkraschen utforskade flera hypoteser, inklusive sabotage eller intern störning, attack eller extern störning, mekaniska fel och mänskliga fel. Ingen definitiv orsak identifierades under hela studien, även om alternativa förklaringar inte heller uteslöts. Följaktligen lades sonden på is.
Förenta Nationerna har beslutat att återuppta sin utredning på grund av införandet av nya bevis. FN-utredaren har begärt att de drabbade länderna ska utse högsta oberoende personal för att studera underrättelse-, säkerhets- och försvarsarkiven, inklusive hemligt material.
Information som skulle kunna hjälpa till att avgöra huruvida SE-BDY brann eller inte före kontakt, (ii) om den avfyrades mot eller på annat sätt påverkades av ett annat flygplan, och (iii) om det fanns flera flygplan i luften eller inte. vid tidpunkten för kraschen skulle prioriteras.
Den tidigare svenska ambassadören Mathias Mossberg fick uppdraget av den svenska regeringen och presenterade sina resultat för FN:s utredare 2019. En annan uppgift var skapandet av en svensk sammanställning, Tragedin I Ndola – den mänskliga aspekten eller externa effekten, som presenterades kl. en presskonferens till UD i november 2019.
Både Rhodesian olyckskommission som inrättats av kolonialregeringen och Rhodesian undersökningskommission som inrättades 1961–1962 möttes av hård kritik från de svenska delegaterna som tjänstgjorde i båda.
Till exempel, trots skotthålsliknande perforationer i plattorna, nekade Rhodesiska myndigheter svenskarnas begäran att smälta ner flygplansvrak för att spåra troliga metall- eller ammunitionsfragment från beskjutning.
Dag Hammarskjöld Död: 18 september 1961
Vidare undersöker de svenska representanterna vad ögonvittnesskildringar av två plan i luften samtidigt och separata ljus som dyker upp på olika platser med olika intervall kan betyda. Även detta avvärjdes. Problemet handlar också om den märkligt långa tid som gick innan räddningspatruller skickades ut för att leta efter jetplanet. Den svenska regeringen backade sina medborgare på den tiden.
Från Rhodesias utsiktspunkt sågs kraschen av SE-BDY från början som inget annat än en tragisk flygplansolycka. De svenskägda planen uppgavs vara i dåligt skick och flögs av en besättning som var oförberedd på afrikanska omständigheter.
Mossberg motsäger detta påstående med bevis från general Mac Eoin, som ledde FN-styrkorna i Kongo. “Han var stolt över sin besättning eftersom de hade “utfört många svåra landningar och starter även på små, primitiva flygfält och med planets strålkastare bara upplysta .”
De hade gjort många flygningar trots dåligt väder och hot om beskjutning. Besättningen hade ett perfekt rekord. Det upptäcktes av Mac Eoin “Otroligt, med tanke på hur fokuserad besättningen är på sitt primära mål.
I syfte att “granska och utvärdera det material som insamlats om kraschen” och “förse regeringen med slutsatserna rörande omständigheterna kring olyckan och dess möjliga orsak” inrättade den svenska regeringen i november 1961 en särskild arbetsgrupp med kansler för olyckan. Justitierådet Rudholm vid rodret. Sveriges statsminister Erlander använde nyligen uttrycket “kritisk utvärdering” i riksdagen (Mossberg s. 14, 22).
Mossberg menar att Sverige har låtit diplomatiska eller andra hänsyn påverka sina ställningstaganden. I sitt slutbetänkande, som avgavs i maj 1962, konstaterade arbetsgruppen att “den hade omdefinierat och minskat sin räckvidd”.
Det “handlade inte om att granska och utvärdera, än mindre att “kritiskt” granska” (Mossberg s. 22). linje med de Rhodesianska utredningarna än FN-utredningen. Till sist gynnade arbetsgruppens rapporter pilotfel mer än vad FN-utredningen hade” (Mossberg s. 21).
När “pilotmisstag” dök upp som den mest rimliga förklaringen tvekade inte den svenska arbetsgruppen att sätta tvivel på den svenska besättningen. Ministern kringgick frågan och tog istället upp den pågående FN-utredningen.
Det är utmärkt att Sverige har tilltro till FN:s auktoriserade oberoende utredare. Svenska regeringar har tidigare ställt sig bakom de rhodesiska slutsatserna om pilotfel, därför skulle att ansluta sig till FN:s utredning idag innebära en helomvändning på svensk sida, givet de data som hittills har dykt upp om yttre orsaker till tragedin. Denna omvälvning kräver en förklaring.
Därför är en opartisk utredning av de svenska sonderna motiverad. Trots att den svenska slutsatsen ifrågasattes både i utredningarna 1961–1962 och 1992–1993 har den svenska regeringen ännu inte lämnat något svar på Mossbergs rapport. Det är för länge sedan dags att belysa Sveriges beteende, nästan 60 år efter katastrofen.
