Daniel Waldenström Familj – Både Daniel Waldenströms doktorer, i nationalekonomi från Handelshögskolan i Stockholm 2003 och ekonomisk historia från Lunds universitet 2009, har stor respekt. Vid University of California, Los Angeles och Handelshögskolan i Stockholm har han haft både forskar- och lärartjänster. Daniel Waldenström arbetade som forskare på IFN från 2006 till 2011 och förblev sedan knuten till organisationen medan han undervisade vid Uppsala universitets nationalekonomiska institution.
Från och med juli 2016 arbetar Daniel Waldenström återigen som permanent forskare för IFN. Så sent som 2019 innehade han tjänsten som gästprofessor vid både Sorbonne och Paris School of Economics. Professor i nationalekonomi vid Paris School of Economics och Research Institute of Industrial Economics, Daniel Waldenström är också en internationellt erkänd expert på området (IFN).
Efter att ha avslutat sin doktorsexamen i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm 2003 tillbringade han det året som Global Fellow vid UCLA International Institute och gästassistent vid UCLA. Waldenström disputerade för andra gången vid Lunds universitet i ekonomisk historia 2009.
Waldenström studerar en mängd olika frågor som rör beskattning, social rörlighet och ojämlikhet i förmögenhet och inkomst. Han har skrivit mycket om ämnet finansiell historia och den långsiktiga förändringen av de högsta inkomstandelarna och förmögenhetskoncentrationen.
Hans nuvarande arbete inkluderar empiriska undersökningar av progressiviteten i svensk skattepolitik över olika skeden av en persons liv och över generationer.I oktober 2011 blev han forskare vid IZA.
Under det senaste året, när tillgångspriserna har skjutit i höjden, har det varit mycket uppenbart att samhälleliga skillnader ökar. Jag är nyfiken på att lära mig mer om effekterna av svensk jämställdhet på landets kultur. Till denna förfrågan ställde vi en fråga till Daniel Waldenström, ekonomiprofessor vid Institutet för företagsforskning som fokuserar på frågor om inkomst- och förmögenhetsskillnader och social rörlighet.
I början av 1980-talet var Sverige bland de mest jämlika länderna i världen, men dess ekonomi var i grunden dysfunktionell. Det var lika villkor där ingen gynnades av deras ansträngningar på grund av den överdrivna statliga tillsynen och beskattningen.
Ekonomins återgång till mer normal funktion är en viktig faktor i förändringen. Vi gynnades alla av det ökade välståndet som avregleringar och lägre skatter medförde, men inkomstskillnaderna växte som ett resultat.
“Sedan dess har tekniska framsteg möjliggjort en global marknad och ett större ekonomiskt utbyte i en mycket bredare skala än någonsin för många människor över hela världen. Värdeökning är en tredje faktor. Som ett resultat av reglerna var värdena kvävda, men med avregleringarna släpptes de fria.
Data visar också att inkomstgapet mellan de två grupperna har minskat sedan 1990-talet, en trend som kan hänföras till stigande kapitalavkastning. Under de senaste 30-40 åren har Sverige konsekvent rankats högt på globala jämställdhetsrankningar. Men tack vare regeringens återhämtningsstrategi ligger Sverige inte längre så långt före resten av länderna i botten att det är lätt att urskilja.
Sverige har haft en av de högsta ökningarna av Gini-kvoten på västra halvklotet, även om vi fortfarande är bland de fem eller tio mest jämställda länderna. Det är sant för Sverige, och det är sannolikt också sant för ett antal andra länder i Västeuropa, att det nu är relativt liten skillnad mellan dessa länder. Att försörja sig i Sverige är en av världens mest utmanande aktiviteter.
För att sända budskapet att det är värt besväret att investera i sin utbildning och fullfölja sina professionella ambitioner finns det argument för att sänka skatten på arbete. Eftersom hårt arbete är det som ger oss framgång, är det naturligt att vi bör värdera det.
Som ett resultat av detta anser jag att inkomstskatterna bör sänkas och/eller ersättas med någon annan typ av beskattning om vi ska behålla den nuvarande aggregerade skattenivån. Förmögenhetsfördelningen är ännu mer skev än fördelningen av inkomster.
Gapet är ganska stort i så fall. Unga människor är olika för att de saknar tillgångar, men det är ingen stor skillnad. Det kan tyckas att ämnet nyanlända är tabu i Sverige på grund av dess komplexitet och skenbara känslighet.
Dessa nyanlända till Sverige har drabbats hårt av språkbarriären, bristen på sociala kontakter, svårigheten att ta sig in på arbetsmarknaden och den rådande krisen. Vi kan se från uppgifterna att de släpar efter betydligt.
De saknar också det fastighetsägande, avtalspensioner och andra sparformer som infödda svenskar åtnjuter, som de tjänat mycket på.Tyvärr är väldigt få människor villiga att möta detta problem, och följaktligen mycket li.
