Evin Cetin Familj – Evin Cetin lämnade politiken och blev en advokat, där hon lärde känna de unga männen bakom kulisserna. Hon berättar nu deras historia.Telefonen piper envetet, och Evin Cetin ger en sträng tyrt. Sedan en tidigare klient hört av sig och behöver omedelbar hjälp har hon väntat i tidsschemat.
Hon fortsätter dock att prata om sin samskrivna bok Mitt ibland oss med författaren Jens Liljestrand. Hon har mycket att säga om hur mord på unga män har blivit vardag i en av världens rikaste nationer. Vad händer om politikerna fortsätter att misslyckas i sin kamp mot graft genom att försöka trumfa ut varandra med hårdare och hårdare slag.
Tonåringar med allvarliga missbruksproblem rekryterar ofta yngre barn för drogförsäljning. Vi borde prata om att lägga ner de här mördarna istället för att säga att vi kommer att slå ner på gänget. Vi måste ta en ordentlig titt på deras äkthet. Politiker tenderar dock att flyta på sina egna bubblor.
Det finns ett bubbel som Evin Cetin är välinformerad om. Hon var socialistisk politiker på heltid i tjugo år, tjänstgörande som kommunsekreterare i Södertälje och försteombudsman i Dalarna.Jag fick också kontakt med verkligheten genom att trycka på den. Efter att ha börjat arbeta som advokat kunde jag observera konsekvenserna av de politiska beslut som fattades.
Hon skriver i boken att ingenting kunde ha förberett henne på de svårigheter hon mötte efter att ha övergett politiken för juridik. Familjer som borde veta att deras söner har fått en smäll på huvudet. Mödrarna som springar nerför trappan, ut p grden till polisens avspärrningar, och sedan fasar för vad de ska komma att se. Barndomsvänner som tidigare bodde tillsammans men nu är främlingar.
Bland oss har vi en helgedom till “21-åriga A.H.”, en av männen som tog emot systemets erbjudande om ett syntest. Han var inte blind, men han dog ändå för att någon slappare bestämde sig för att vittna honom. För att säkerställa sin familjs säkerhet var Evin Cetin villig att gå långt.
Jag vet att jag inte var inblandad i det som hände, men jag var ändå medveten om snatteriet. Det var runt den tiden som jag bestämde mig för att lämna mitt jobb som advokat och börja skriva istället. Det slog mig verkligen som ett ton tegelstenar.
Under de senaste åren har hon gjort intervjuer med några av de unga män som presenterats i tidningarnas “dödsnotiser”. Några av dem har anslutit sig till fångvaktarstyrkan. Många företag sätter idag ett pris på sin flaggskeppsprodukt. Evin Cetin har gömt sig i deras bilar eller mött dem på offentliga platser under korta perioder för att de inte skulle bli upptäckta av sina fiender. Även polisen.
I syfte att avgöra om jag är polisinformatiker eller inte, har de bland annat försett mig med datum och annan information om potentiella planer. Jag har varit tvungen att kämpa för att de ska sluta ta tag i mig. Och kanske har några av dem gjort lukrativa saker, men jag har levt i den världen så länge som en advokat som jag kan känna. Jag känner mig inte alls rädd.
En av mördarna sa: “När jag pratar med dig känns det som att jag är på en psykiatriker.” Jag känner att det är något fel med dem. De vill att du ska veta att de inte är vanliga människor; snarare är de på sin nuvarande plats på grund av en mängd oförutsedda omständigheter.
Och de såg att jag hade rätt: det var en förlovning.Hon har fått nog av att få veta att det inte finns någon förklaring till deras beteende. Det hon letar efter är förklaringar, en bild som går utöver det enkla ordet “kriminell”.
De är alla överens om att de återinskrivits som barn. Och dessa barn växte upp i en genuint välmående miljö. Många växte upp med ensamstående mammor som bara kunde få lågavlönat arbete på deltid. De jobbade långt in på natten och tidigt på morgonen.
Om Evin Cetin har rätt finns det ett starkt politiskt samband mellan misslyckandet med att integrera äldre arbetstagare på arbetsmarknaden och det politiska klimatet. Samtidigt utvecklades en annan marknad och dina barn började värdera den mer.
Hon hänvisar till dem som “små soldater” eller “barnsoldater”, eftersom de börjar leverera droger på begäran av en morförälder eller annan vuxen i mellanstadiet. De är 12-åringar utan någon känsla av konsekvens eller förmåga att stå emot en tusenlapp med en hand bunden bakom ryggen.Redan vid den tidpunkten lever de ett dubbelliv, och de är ganska ovilliga att erkänna det för sina föräldrar. De har landat i en värld utan vuxna, ungefär som Flugornas hemland.
Att ge dem etiketten “kriminella” är ett utmärkt exempel på vad Evin Cetin menar med politikens skakiga grepp om verkligheten. Enligt henne är frågan mutor. Barn och tonåringar, det är så de är, och de måste få plats.Detta kan fortsätta från de första förfrågningarna. Samtidigt som skolpojkarna växer fram med knarkleveranser börjar de själva använda droger.
När de är 18-19 år behöver de pengar för att finansiera sitt missbruk. Och det är bara ytterligare en barriär för personen som redan drömmer om att lämna. En av Evin Cetins tidigare klienter, “Ali”, berättar i boken om sina försök att begå självmord.
Efter att ha avtjänat ett orättvist straff i fängelse söker han arbete på annat håll men förklarar, “(…) alla här vet att jag har suttit inne och de som inte vet fr reda p det när de tar mitt register. Det finns ingen som vill Ali har dessutom svårt att hålla lugnet eftersom drogerna som polisen hittade när han greps köptes med kreditkort.
