Fredrik Hallgren Fru – Och jag hade bara använt långa skidor förut, men utan någon speciell utrustning. På grund av detta har både Christer Skog (vår skidtränare) och Anna (min sjukgymnast) jobbat väldigt hårt med mig. Jag tränade varje dag och kallade det “Black Lake”, där allt en person behöver äta är snyggt förpackat i liljor. För att uttrycka det enkelt så sitter jag på kanten av den slanka dieten.
Det är en strategi som låter mycket som en flygkrasch, både internt och utanför. Ha, ha. Ja, men det hade önskad effekt. Det slutade med att jag fick äta mer än jag ville sedan jag fick yrsel. Men jag tänkte att jag skulle se ut som någon som regelbundet går londongoopp.
Personligen tycker jag att det är en bra ålder. Efter att ha drabbats av en whiplashskada 2001 insåg jag att träning var fördelaktigt för mig. Och det var då jag började träna för att slippa ha ont. Det är därför jag tränar — så att jag kan må bra i min kropp och mitt sinne. Du gick rätt väg om “Bonusfamiljen” för snart fem år sedan. Ditt liv efter 50 måste ha varit ganska likt ditt liv innan dess, eller hur?
Egentligen kom jag inte riktigt in på tv förrän kanske två decennier senare. När jag gick med i “Bonusfamiljen” öppnades plötsligt flera dörrar som varit stängda för mig tidigare. Jag uppskattar det väldigt mycket. Men sedan dess har det hänt en hel del personliga saker också, inklusive att skaffa barn och familj, få presenter, gå på fester och ta semester. De har varit turbulenta år.
Jag är nu expert på andra valsar, och jag har en liten lång filmmanual med mig när jag går till Yrkesmässig. Jag har skrivit tidigare, men oftast i form av humoristiska klipp. Nu känner jag lust att göra något lite mer där ute. Kan förstå det. Som skateboardåkare har du en viss auktoritet och oinskränkt tillgång till det engelska språket.
Ja! När det är slätt njuter jag verkligen av det. försöker frammana en känsla med bara ett fåtal magra verktyg. Jag kan försöka dra ut mig när jag står på scenen i bakgrunden, men jag är inte riktigt Börje Ahlstedt. Jag gillar det här eftersom det verkar som om systrarna (spelade av Katia Winter) lär känna varandra på ett sätt som de aldrig har gjort tidigare och upptäcker saker om varandra som de tidigare inte var medvetna om. Ja, vi ägnade mycket tid åt att leta efter varandra, men vi hann ändå träffas flera gånger om året och ha väldigt roligt tillsammans.
Jag kan bara inte förmå mig att tro att jag medvetet satte eld på elden, för det var inte fallet; saker var alltid och bara som de såg ut att vara. Men jag har alltid tyckt att det var trevligt att se honom, och jag vet att det skulle komma en tid när han måste åka hem, så vi var oroliga för att han skulle missa sitt flyg. Vi ville inte vara åtskilda från varandra. Ja, och jag är väl medveten om att jag mycket tidigt, redan i tolfte klass, bestämde mig för att jag inte skulle bli som min pappa.
Om jag någonsin får ett barn kommer jag aldrig att ge upp min rätt att träffa honom eller henne. Planeringen och att få alla att känna sig bekväma. Att samarbeta med mammor är nyckeln till att jonglera med skola och arbete framgångsrikt. Jag vet sällan vilka timmar jag kommer att jobba kvällen innan.
Eftersom jag jobbar till tio på natten ska jag oroa mig och säga att jag inte kommer att kunna sova någonting inatt. Det finns mycket att lösa, så det är inte så bra att ha barn i närheten just nu. Men nu när jag har mycket stillestånd mellan jobben är jag fri att lata mig och göra vad jag vill. Det är lite ge och ta. Så jag kommer att anta att de faktiskt upplever detta.
Av den anledningen att jag kunde hävda mitt oberoende och mitt eget värde i relationen. Sedan dess har jag ofta funderat på idén att arbeta mot målet att bli en bättre man. Det ser riktigt bra ut för mig. Däremot skulle jag vilja jobba på min borst. Det är verkligen lätt att släppa kontrollen. Det är omöjligt att hålla koll på ett förhållande. Men när jag är uppfostrad som jag var, i en kärnfamilj, har jag ett starkt behov av att hålla ihop familjen och utöva den kontroll jag kan över dess angelägenheter, vilket inte alltid är en picknick. Det var det då, antar jag.
Men jag vet inte säkert om skulden ligger hos relationen eller hos mig. Innan jag fick diagnosen ADHD och fick medicin och verktyg för att hantera mina impulser och andra symtom gav jag upp. Det blev som det blev till slut. Jag är inte säker på om min ovilja att återvända till scenen beror på att just detta förhållande hade större betydelse för mig än de andra, eller om det är för att detta är det tredje förhållandet jag har haft med ett barn som jag har tyckt vara otillfredsställande. . I så fall, ja, det är det. För mig utstrålar äldre skateboardåkare ett visst lugn.
Jag tror att ju äldre man blir, desto närmare kommer man sina egna känslor. Det är nästan som om barnen är närmare bitpunkten. Jag har alltid haft svårt att krascha privat också, och jag tror att det är därför det är så svårt för mig att göra det offentligt. Det är utmanande att helt släppa sitt grepp om livet.
Och inte bara för att man inte förlitar sig enbart på sig själv. Om det vore fallet hade jag kanske gått ut på en kraschat varje dag. Men nu när du är förälder har du händerna fulla. Jag kommer inte att göra det privat, och om jag gör det på jobbet behöver jag en längre paus för det.
