Lars Erik Hellquist – Medan man blåser på en cigarr i Medelhavet, tenderar konversationer att bli mer allvarliga. En sak är säker: mitt liv är verkligen intressant. Efter en stund säger Hannas pappa: “Hon har inte fått koll på någonting.”
Jag tror inte jag vill veta, svarade gumman. Toppspelare från årets mest uppmärksammade tillväxtspurt sitter i soffan. Hanna Hellquist, 28, sträcker sig in från köket för att skrika:
Titta! Pappa har en hemlighet! Den där första gången.Det är ett fint hår och vänliga ögon som kikar fram bakom henne. 66-årige Lars-Erik Hellquist gör ett djärvt uttalande:För den som följde Hannas kåserier I Dagens Nyheter och läst hennes nya bok “Karlstad Zoologiska” känns det smått överkligt. Det är nästan som att träffa Pippi Långstrumps pappa.
Det var så Hanna tänkte sig sin långt under uppväxten, då han ofta var försvunnen på äventyr ute I stora världen. Och Lasse såg livet “som en sagobok” han vände sida efter sida, osäker på vad som skulle hända härnäst. Mot bakgrund av detta, när Hanna var 14 månader, tog han med henne på en långseglingresa med några isbjörnar.
Hannas föräldrar startade ett företag i början av 1970-talet kallat “Karlstad Zoologiska”, som fokuserar på de många olika sorters djur som de stött på i sitt dagliga liv. Medan Ulrik, hunden Ossie och de mikroskopiska råttorna alla spelar viktiga biroller står Lasse i centrum.
Hanna beskriver sin far som “tjock, stönig, brkig, rökig” en man som säger att han “nämner saker vid sitt rätta namn” och en gång förklarade för sin dotter att hon är frukten av “en vanlig trejucksknull en tisdagskväll, någonstans. i oktober.”
Lasse refererar till sig själv som “originalet, inga svaga kopior.”Jag kan inte komma på någon annan jag har kommit överens med så bra som min pappa. Så spännande! Och att känna sådan närhet till en man, säger Hanna, är en bra sak som det finns goda skäl till.
Lasse kom dagen innan från Karlstad med en present. Han hade sjunkit ner framför bordet i vardagsrummet. Ett par blå Bic-pennor och en rulltobak sitter på bordet. Hanna slår sig ner i soffan mittemot sin pappa och tänder en Marlboro Light.
Hanna har dock kommit mycket längre än jag hade räknat med. Dessutom har hon liten tolerans för auktoritet. Hon kan bjuda Gud på en klackpark och Djävulen en kyss samma eftermiddag. Med tanke på att hon inte har några olyckliga broms, är hon fri att säga vad hon vill.
För att uttrycka det enkelt så ringde jag och fick ett grepp. Jag har aldrig varit orolig för att hennes möte med sin far skulle göra henne obekväm. Vad gäller mig så fastnade jag lite på den platsen. Jag minns inte att jag någonsin behandlat henne som ett barn.
Förutom när det passar dig, fortsätter Hanna. Då skulle jag ha kokat kaffe och inte sagt något till dig.Men, som Lasse uttrycker det, du vet att det tillhör oss.Det är smärtsamt att höra ditt barns berättelse om hans eller hennes barndom. Fotograf okänd – Nej, det gör det inte! halvera, Hanna. På bara några sekunder blir skillnaden slående.
Men det är bara en liten fråga! Lasse svarar i samma jämna ton. Ingen hicka där alls!Du försöker bara trycka undan mig med ditt gift.Vår bror gick alltid upp och kokade kaffe på morgonen. Han bryggde lite kaffe, skar upp några äpplen och åt några grahamsbröd medan han grejade.
Det betyder att det inte är lika chockerande om en vuxen köper en ung person en kopp kaffe på morgonen.Så är inte fallet. – Nä, det är det inte. Men det var inte det vi pratade om – jag var ett barn när det hände dig. Jag förväntade mig att dela ansvaret för våra handlingar som ett par.
Du ser! När jag tittar på det utifrån ser det ut som en tecknad serie, komplett med tecknat realistiska ansiktsuttryck och högst stiliserad värmländsk dialog, så självklart sätter hon mig tillbaka på min plats. Man drar dock snabbt slutsatsen att saker och ting vanligtvis får gå på det här sättet när Hanna och Lasse träffas. Det är ett enkelt sätt att gå vilse.
I all uppriktighet, – Inte. Vi är lika stökiga som varandra på inget sätt, säger Lasse till sin pappa, och därför har kommunikationen varit svår.Jag har väntat på henne ett tag nu. Lasse säger: “Hon är ganska hjärtlös.”
Allt OK, samma grej som hon skriver till mig. Ja, jag tror att vi har vissa likheter. Det är klart att man har en sund respekt för sig själv, som Hanna uttrycker det. Hela din identitet skulle falla sönder om du inte kunde ta detta. Du måste tro att du alltid har gjort det som var rätt.
Om hon skulle hitta på och skriva något jag inte kunde stå för, skulle vi vara på en riktig kollisionskurs. Jag är inte ledaren, och jag är inte offret; snarare är jag otroligt stolt över hur väl hennes användning av relativt blygsamma medel har gjort det möjligt för henne att nå sina mål.
Det är hjärtevärmande att höra ett barns version av sin barndom, som Hanna och Lasse uttryckte det: “Nä, nu grter jag. De hller om varandra I soffan, snörvlar och skrattar om varmt annat.”
Det som pågår är en källa till grytan. Lasse planerar att återvända till Karlstad om ett par timmar, då han kommer att mötas av sin hunds vaktmästare, Polar, som vänligt skjutsar hem honom till Vlberg. Hanna fortsätter sitt liv i Stockholm, där hon lyssnar på “Morgonpasset” i P3 tidigt på morgonen och grämer sig över hur recensenter ska svara på hennes bok.
