Lotta Olsson Författare – Ulf Nilsson, författare för barn, fick tio veckor kvar att leva efter att ha fått diagnosen cancer. En kort bok om konsten att dö är en samling av hans sista funderingar. Hans fru, skribenten Lotta Olsson, pratar med DN:s Josefin Olevik och Elin berg om döden och livet efter detta. De där söta kardemummabullarna låter fantastiska. Det stämmer, det finns två fluffiga kattdjur där. Ludde, kelen, och Sniff, den ärliga.
En ganska ungdomlig, blond änka med en förkärlek för umgänge. Han är stolt pappa till en 16-årig pojke som äntligen har kommit in på drömskolan Södra Latin där han ska studera teater.Döden är något som alla anar. De individer vi kände innan är borta, och det finns alltid något nytt med det hela som förbryllar oss. Ena stunden är en person här, nästa inte. Resten av världen är också i kaos.
Här bor Lotta Olsson, poet och författare, och hennes son. Vi var tre förut för ungefär ett år sedan. Efter att ha fått diagnosen cancer hade författaren Ulf Nilsson bara tio veckor kvar att leva; under hela den perioden skrev han ned sina reflektioner. Nu har de redigerats av Lotta Olsson, och “En liten bok om konsten att dö” har kommit ut på Albert Bonnier.
När det kommer till skrivandet är Ulf Nilsson inte främmande för ämnet döden. Även om många av hans berättelser är riktade till ungdomar, lyckas han smyga in det där. Hans mest kända verk är “Goodbye, Herr Muffin”, som vann Augustpriset 2002 och som nu ofta används för att ha svåra samtal med ungdomar om döden.
– Jag tror att Ulf hade en sjuklig rädsla för att dö från ung ålder. Han hade grämt sig ganska mycket. Lotta Olsson hävdar att han efter att han skrev Mr. Muffin blev mycket mer tillbakalutad om livet i allmänhet. Det verkar som att även hon fortsätter att återkomma till döden i sitt skrivande. Hon har skrivit flera verk, bland annat en roman om en döende poet.
Eftersom döden är så oväntad försöker många individer undvika att tänka på den. Jag tror dock att Ulf och jag båda har haft en ökad medvetenhet om vår egen dödlighet. I våra långa samtal kom detta ämne upp upprepade gånger. Det är svårt för mig att föreställa mig många människor som var så redo att dö. Hennes ansikte lyser upp när hon säger det. Under sina 20 år tillsammans använde de i stor utsträckning sitt rymliga hem i Gamla Stan. Aftonbladet öppnade första gången i samma byggnad 1830. Lars Johan Hierta, som då bodde i byggnaden, fick de rum som nu fungerar som byggnadens förbindelsegång samt tryckeri och redaktion.
När vi satt vid våra skrivbord och jobbade tillsammans kunde vi alla vinka till varandra utanför fönstret. Lotta Olsson visar hur vi kommunicerade via sms för att meddela lunchtid. Vi var tillsammans så länge att det nästan är som om vi varit gifta i 40 år.
Liksom herr Muffin, marsvinet, har boken med Ulf Nilssons anteckningar ett förtjusande slarvigt utseende. Mr. Muffin håller på att bli flera år, är grå och har ont i magen. Till och med Ulf Nilsson i 73-årsåldern blev grå och fick magbesvär. Nästa dag återvänder Mr. Muffin hem och sätter sig för att reflektera över sitt liv hittills. Han bestämmer sig för att han har trivts mer än de flesta.
Ulf Nilssons idéer delar en gemensam uppfattningsförmåga. Hans livserfarenhet är enorm. Han observerar vårdprocessen, uppskattar vänligheten hos sina nära och kära och kommer överens med den ofattbara verkligheten att han snart kommer att vara borta.
Istället för att genomgå cancerbehandling, som i slutändan inte hjälper honom, väljer han att få vård i hemmet och smärtstillande medicin så att han kan dö med värdighet.Människors negativa reaktioner är en av få källor till stress han minns. De bekanta kommunicerar med hans fru för hans räkning, eller så är han felaktigt övertygad om att han har dött. Alternativt projicerar de sin egen oro och rädsla på honom. När han är utmattad orkar han inte.
Social som Ulf var blev han så småningom ganska noggrann med vem som var välkomna och när, samt vad de skulle erbjudas. Han visste att hans förläggarkontakt Daniella skulle ha champagne och han tänkte köpa kanelbullar till kaffet när hans granne Per tittade förbi. Han bjöd in sina kompisar att följa med honom i hans säng, där de satt obekvämt bredvid varandra. Eftersom flera av dem var stammisar, delade vi ofta måltider i sängen.
Det var vanligt att han pratade med sin bror Arne i timmar i taget i telefon. Jag tror att han desperat behövde dela med sig av detaljerna om sin uppväxt. Och han var särskilt angelägen om att minnas vår tid tillsammans i detalj. När vi drev vårt företag tillsammans lade han också ner mycket tid på att uppmuntra mig att studera bokföring. Ändå gav jag inte upp. Jag ville inte slösa bort hans sista dagar med att förklara momsdeklarationer för honom.
Lotta Olsson, poet och författare, växte upp i den lilla staden Rydebäck, som ligger söder om Helsingborg. Hon föddes av svenska föräldrar, och hennes syster är också dotter till en svensk pedagog. Hon hoppade av ett år på gymnasiet, påstod sig vara ett år äldre och fick jobb som praktikant på kultursektionen i Helsingborgs Dagblad.
Från och med 1995 skulle hon två gånger i veckan lägga upp poesi på tidningen Expressens kultursida (även under namnet Lotta Sofi Olsson). Hon är också känd för att gå Olsson Anderberg sedan en tid tillbaka. Det är i Stockholm du hittar Lotta Olsson. Hennes man, barnförfattaren Ulf Nilsson, var en berömd författare.
