Svante Pääbo Fru – Svensk biolog och expert i evolutionär genetik Svante Erik Pääbo föddes den 20 april 1955 i Oscars församling, Stockholm. Han har varit chef för institutets institution för evolutionär genetik sedan 1997. Han undervisade vid Uppsala universitet som adjungerad rofessor från 2003 till 2015. Hans “upptäckter som involverar DNA från utdöda homininer och mänsklig evolution” gav honom Nobelpriset i fysiologi eller medicin 2022.
Medicinska nobelpristagaren Sune Bergström och estniska kemisten Karin Pääbo är stolta föräldrar till Nobelpristagaren Svante Pääbo. Bergström fick en son, men han såg honom bara bakom sin frus rygg på helgerna. Pääbo tillbringade sin barndom med sin mamma i stadsdelen Bagarmossen i Stockholm.
Rurik Reenstierna, hans halvbror och professor vid Stockholms universitet, föddes också 1955. Pääbos hustru, genetikern Linda Vigilant, är också aktiv medlem i Max Planck-institutet för evolutionär antropologi i Leipzig. Vigilant kommer ursprungligen från USA. I Sveriges Radios Sommar I P1 den 14 augusti 2014 var han programledare.
Han var medlem i SVT2:s Sommarpratarna 2015. När Svante Pääbo skrevs in vid Uppsala universitet 1975 gick han direkt till Humanistiska fakulteten för att studera historia, egyptologi och ryska. Under sin tid i militären gick han och tog examen från försvarets tolkskola 1975–1976. Han började sin läkarutbildning i Uppsala 1977 och sitt doktorandarbete i cellforskning 1981.
Redan 1985, som forskarstudent, blev Pääbo världskänd för att ha framgångsrikt isolerat DNA från ett 2 400 år gammalt lik. Hans Ph.D. från Uppsala universitet kom 1986. Därefter blev han forskningsassistent åt forskaren Allan Wilson vid University of California, Berkeley, där han och Wilson arbetade med att återuppliva sekvenser från utdöda arter.
Efter Wilsons död 1991 flyttade Pääbo tillbaka till Europa och tog en tjänst som professor vid ett universitet i München. Mellan 1986 och 1987 arbetade han som postdoc vid Institutionen för biokemi vid University of California, Berkeley. 1987 tillbringade han en tid på Imperial Cancer Research Fund i London, Storbritannien. Docent vid Uppsala universitet var hans titel 1990.
Under åren 1990–1998 undervisade han i biologi vid Ludwig-Maximilians-Universitetet i München. Han grundade Max Planck Institute for Evolutionary Anthropology i Leipzig 1997 tillsammans med två kollegor och har sedan dess lett dess avdelning för evolutionär genetik. Vid universitetet i Leipzig har han haft tjänsten som hedersprofessor i genetik och evolutionsbiologi sedan 1999.
Samtidigt är han sedan 2003 aktiv gästprofessor vid Uppsala universitet. Pääbo är en produktiv författare; i augusti 2002 släppte hans avdelning sina resultat på FOXP2, “språkgenen” som saknas eller är skadad hos vissa personer med språkstörningar. Pääbo är ofta krediterad som en av de tidigaste förespråkarna för paleogenetik, studiet av forntida populationer genom genetisk analys.
När Science publicerade sin årliga lista över årets tio bästa forskningsresultat 2005, toppade hans arbete med att klassificera schimpansgenomet listan. Efter att ha upptäckt att nutida människor och neandertalare inte delar mitokondrie-DNA, gav han sig ut 2006 för att rekonstruera hela neandertalarnas genom.
Denna metod, skapad av Pl Nyrén vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, är en form av pyrosequencing som kallas 454-sekvensering. Hans teams analys av DNA som går tillbaka 38 000 år var så banbrytande att det gav dem en plats i topp 10 på Sciences lista samma år. År 2010 hade han och hans kollegor kartlagt två tredjedelar av neandertalargenomet och hittat spår av det (2–3 % [förtydliga]) i genomen hos alla levande européer och asiater, med undantag för afrikaner.
Dessutom har mtDNA-bevis från en fingertopp upptäckt i en grotta i Altai-bergen i ryska Centralasien nära gränserna till Mongoliet och Kina använts för att identifiera en ny mänsklig typ. Denisovaner är ett släkte av människor som Pääbos team visade delas av ett antal olika folkgrupper, inklusive melanesierna. Han skrev en bok 2014 som heter Neanderthal Man – in Search of Lost Genes, där han diskuterade sina fynd.
Gottfried Wilhelm Leibniz-priset, Tysklands högsta vetenskapliga utmärkelse, tilldelades honom 1992 av Deutsche Forschungsgemeinschaft. Han fick Grosses Bundesverdienstkreuz med Star 2009 och den tyska orden av Pour le mérite 2008. Sedan 1998 är Svante Pääbo medlem i Academia Europaea och sedan 1999 är han medlem i Berlin-Brandenburgische Akademie der Wissenschaften, Kungliga Vetenskapsakademien och National Science Academy som utländsk ledamot.
2004 valdes han in i Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien. Pääbo erkändes som en av världens mest inflytelserika personer 2007. Pääbo fickKing’s Gold Medal, 12:e storleken, att bäras på ett högt blått band från Hans Majestät 2012. (Kons:GM12mhb). Han erhöll hedersexamina från universitetet i Zürich 1994, Helsingfors universitet 2000, KTH 2008 och Karolinska Institutet för medicin 2012.
Hans forskning om genomerna av utdöda homininer och mänsklig evolution gav honom Nobelpriset i fysiologi eller medicin 2022. Svante Pääbo tilldelades Nobelpriset för sina bidrag till vår förståelse av människans evolution. Svante Pääbo åstadkom det till synes omöjliga genom att kartlägga neandertalarnas genetiska bulk.
Denna biologs “upptäckter som involverar DNA från utdöda homininer och mänsklig evolution” har gett honom 2022 års Nobelpris i fysiologi eller medicin. Nobelförsamlingen konstaterar i ett pressmeddelande på måndagen att biologen Svante Pääbo har åstadkommit det omöjliga och att hans banbrytande upptäckter har resulterat i födelsen av ett helt nytt forskningsfält: paleogenomics.
Genom att studera ett fingerben som hittats i en sibirisk grotta kunde Svante Pääbo kartlägga neandertalargenomet och lära sig om en ny hominid som heter Denisova. Detta fynd har öppnat nya vägar för forskning om mänsklighetens genetik.
Han bevittnade också korsningen som inträffade mellan Homo sapiens och våra numera utdöda förfäder efter att vi lämnade Afrika. Nobelförsamlingen noterar att modern forskning har fastställt den fysiologiska relevansen av genflödet från utdöda mänskliga former, inklusive dess inverkan på vårt infektionsförsvar.
