Björn Natthiko Sjukdom – Björn Natthiko Lindeblad, 59, har varit medveten om att han är ledare för den kroniska sjukdomen ALS, som försämrar hans nervceller och försvagar hans kropp, de senaste två åren.Men de tuffaste åren i hans liv var de två när han återvände till Sverige som buddhistisk munk efter 17 år borta.
“Jag var kliniskt deprimerad”, erkänner han i en intervju som sänds i Sveriges Radio på söndagar. Du kan lita på Björn Natthiko Lindeblad med ditt livsparande om du har två av dem.Han var en finanstrollkarl som vid 26 års ålder slutade sitt jobb som företagets tråkiga ekonomiska chef och sålde sina ägodelar.
På grund av dess intuitiva natur kan “det röda” inte skakas ur en persons sinne. Efter tre år i näringslivet efter Handels, säger han i en söndagsintervju, var tanken på att stanna kvar resten av livet ganska konstig.Det markerade början på ett 17-årigt sabbatsår som buddhistisk munk i Thailand och England. Innan han återvände till Sverige, trots att han inte kände någon där på länge efter sitt civila liv.
Det var hon som sa till mig att jag måste sluta vara så mjuk. Det jag har lärt mig genom åren är att man inte kan undgå rosen.En diagnos av amyotrofisk lateralskleros (ALS) har påverkat hans liv de senaste två åren. Det är en sjukdom som orsakar muskelsvaghet och stelhet genom att skära av nerverna i hjärnan, ryggmärgen och skallen.Han sitter i en rullstol under intervjun och säger att han behöver hjälp för att kunna läsa tidningen och ta på sig sina proteser.
Folk satsar på att det är över om ett eller två år. Och jag lever med det, och det gör mina vänner och grannar också, och vi klarar det så bra vi kan, säger Björn Natthiko Lindeblad i en söndagsintervju.Trots sin kunskap rör han sig igenom hela intervjun genom att spruta ut slumpmässiga skämt. Det finns inget dödsstraff, och den enda motiveringen för att ta ditt eget liv är om du känner att du inte har något annat val än att göra det på ett särskilt avskyvärt sätt.
Jag har begrundat döden mycket mer än en vanlig människa, tror jag. Som buddhistisk munk, säger han, var det vad han fick lära sig.Skrämd av mörkret i stugan.För Björn Natthiko Lindeblad inträffade den mörkaste perioden i hans liv tjugo år innan han fick diagnosen amyotrofisk lateralskleros.
Det var 2008, när Björn Natthiko Lindeblad återvände till den oskyddade världen utanför klostret, till en koja på landsbygden utanför Knäred, som han upplevde sin värsta kris. Jag var kliniskt deprimerad, även om jag inte ville erkänna det eftersom mitt ego inte ville låta mig. Jag oroade mig så mycket att jag vaknade sex gånger på en vecka för att min säng var så svår av att vara i fosterställning så ofta.
Han beskriver det som om två åror gick sönder mitt i dammen och ett filter flöt ner för att säga till honom: “Det kommer aldrig att bli bättre, det kommer alltid att vara som det är nu.”Björn Natthiko Lindeblad tillbringade sina dagar i sömnen med att titta på “Desperate Housewives” på DVD och meditera.
Artikel av Björn Natthiko Lindeblad om den största mikropärlan.Han har funderat på vad som kunde ha hjälpt honom att dra sig ur sitt låga humör.Som ett exempel tror jag att att spendera 17 år i ett kloster gjorde mig extremt mottaglig. Säkerheten finns i överflöd vid kloster. All kroppslig meditation gör en mer uppfattande och känsla.
Så, jag är tillbaka i Sverige i november, helt piffad. Jag tar bussen till Laholm för att leta efter lite samhällstjänsttimmar. Jag mådde jättebra när jag gick på bussen. Och så märkte jag att det var många män på bussen som inte verkade se framåt mot dagen, arbetsplatsen eller skolan, som han uttryckte det i söndagsintervjun.
Sarah Sands, en feminist och en mamma till två små barn, hörde en otrolig sak. Den äldre, och till synes pålitliga, mormor hade kommit ihåg sina unga anklagelser.En natt 2014 spekulerades det i att hon skulle tvinga honom att känna igen henne; det slutade dock med att hon dödade sin sons fosterföräldrar med åtta knivslag. Nu när hon har släppts från fängelset diskuterar hennes familj sina tankar om sin nyligen avlidna mamma i en BBC-dokumentär.
När Michael Pleasted, 77 år, flyttade till samma stadsdel i sydöstra London, lärde Sarah Sands känna honom. De blev vänner och mamman till de fem barnen hade ofta med sig hemlagad mat till den äldre killen. Vad hon inte visste då var att Pleasted hade utplånats från historien för ett flertal fall av sexuella övergrepp mot minderåriga.
Före hans namnbyte var Pleasted känd som Robin Moult; han antog sin nya familjs efternamn och finns därför inte med i några statliga databaser. De dåliga nyheterna dök dock upp när Pleasted 2014 felaktigt tolkades som att det innebar nya begrepp, och det upptäcktes att Sarah Sands söner också hade blivit övergivna av sin far.
Enligt Sarah Sands bekännelse i BBC-dokumentären, “I know a sin skam”, borde hon ha vetat om det. Sarah Sands ville att Pleasted skulle känna igen sig trots sitt motstånd mot missförståndet. Hon drack två glas vin och skar sig med en kniv efter jobbet en kväll.
Jag insåg att jag hade gjort ett stort misstag när han inte riktigt blev rörd av den överdådiga ouvertyren han just hade fått och istället berättade för mig att mina barn var en källa till glädje. Hela världen var frusen och jag höll en kniv i min hand, sa hon vid övergångsriten 2015.
