Fares Fares Barn – Det finns fortfarande en del av mig som vill vara mitt bland alla de där teaterkillarna, Fares. Allt var livligt, uppfinningsrikt och fantasifullt. De satt bara i en ring och låtsades vara djur. Inget om det halkade förbi honom.
Han var 15 år och hade blivit charmad av sin studievägledare Emmy Nilsson, som under sin intervju med henne för en skoluppgift avslöjade att hon ledde en lokal amatörteatergrupp som hette nglamark & barnarbete i rebro.
Hon frågade mig om jag var intresserad av att spela skat eftersom hon behövde någon som kunde spela iranier i en pj’s. Min första tanke var: “Va? Nej, jag är inte ens iranska.Mina arbetskamrater övertalade mig dock att kolla upp tjafset genom att gå till dit. Han kände sig malplacerad i det dramatiska amatörsällskapet men fortsatte ändå.
Jag är lite av en ensamvarg och en introvert av naturen, så allt verkade konstigt för mig. Men det fanns en snårig mördare där som var lättad över att äntligen ha en ny lagkamrat. Jag blev helt förbluffad över hans entusiasm.
Det var därför jag bestämde mig för att ge din plats en ny chans. Jag kan inte förklara det, men nästa gång kände jag något helt annat. Det såg ut som att ett moln av pusselbitare hade fallit ner på platsen. Det första rån han deltog i omfattade sex ungdomar som planerade att återvända hem. Fares visste på egen hand hur svårt det var att lämna hemmet. Enligt sin egen uppskattning hade han gjort det mindre än ett år tidigare.
Han föddes i Beirut, Libanon, 1973. Han växte upp i det huset tillsammans med sina föräldrar, sin äldre bror och tre systrar. En ständig ström av actionfilmer, kung fu och indiska melodramer spelades på familjens slitna VHS-spelare när den lilla bomben gick av utanför fönstren.
Fares var bara ett litet barn när inbördeskriget i Libanon, känt som “Inbördeskriget”, bröt ut. Familjen försökte flera gånger att flyga till Sverige, men varje gång skickade de tillbaka paketet. 1987, efter fem misslyckade försök, lyckades de äntligen.
Första tiden i Sverige var väldigt spänd. Fares, vid 15 års ålder, lärde sig svenska på bara tre månader, vilket gjorde henne till den första eleven på sin landsbygdsskola som kom från ursprungsbakgrund.
Jag gick snabbt framåt i mina svenska studier. När du lär dig språket får du direkt tillgång till en del av den svenska kulturen. Ungdomskulturen var dock betydligt svårare att förstå. Fares hade ingen aning om att banden han skulle lyssna på och förväntade sig att spela var U2 och Depeche Mode.
Jag var också fientlig mot mina lärare, vilket inte är den typiska svenska attityden. Men jag lärde mig, säger Fares med ett leende.Innan han flyttade till Sverige var hans livslånga dröm att bli arkitekt – ett yrke som anses vara av högsta anseende i Beirut, ungefär som en läkares. Men när han blev äldre växte hans intresse för och skicklighet för svensk polkadans.
När det var dags för honom att välja väg efter gymnasiet vacklade han mellan sina drömmar och omgivningens förväntningar. Jag minns att jag gick en promenad med en klasskamrat som frågade: “Varför blir du inte skateboardåkare?” Min gissning är att han var den sista som sa det till mig. Det verkade som att jag behövde höra det från någon för att kunna göra en stor satsning.
Efter promenaden ringde Fares runt till tjugo olika svenska teaterutbildningar, gick två av dem och bestämde sig till sist för att göra ett tvåårigt teaterprogram på Wendelsbergs folkhögskola i Mölnlycke.Under skolan började han arbeta med den fristående teatergruppen Teater Tamauer, där han träffade skdespelaren Torkel Petersson i samband med en föreställning.
Samtidigt, i rebro, började han och hans snart femårige bror Josef och deras vänner gå runt med en kamera som en av deras pappas vänner hade köpt. Efter några veckor tappade de andra hackarna intresset, men Josef fortsatte.
På grund av hans beslutsamhet började han, jag och Torkel alla arbeta tillsammans på olika projekt. Vi skrev Jalla! Jalla! manus tillsammans under loppet av några veckor.År 2000 kom den långformade komedin Jalla! Jalla! blev brödernas största flopp. Josef regisserade och Fares spelade huvudrollen som Roro, en libanesisk mördare som vägrar att gifta sig med sina föräldrars utvalda dotter trots att hans bästa vän, spelad av Torkel, kämpar med erektil dysfunktion.
Filmen blev en dundersuccé, nominerades till en Golden Globe för bästa film, och folk började skriva “Jalla, jalla!” efter Fares på gatan.Det ikoniska erkännandet kom snabbt, och det var en fantastisk känsla. Redan ganska privat med mig själv, jag har blivit det ännu mer de senaste åren.
Han var 27 år gammal vid den tiden och hade redan blivit vuxen innan hans roll som Roro kastade honom från småskaliga teateruppsättningar till storskaliga biopics. En efterföljande händelse som han känner tacksamhet för.Jag hade försökt i flera år tidigare, hade svårt att få pengarna att gå ihop och betala hyran och försökte komma in på dramaskolan vid fem olika tillfällen men misslyckades.
Efter folkmordet dök en rad svenska skådespelare upp i filmer som Kopps, Zozo och Snabba lah, medan andra gick upp på scenen. Samtidigt började fantasier om att arbeta utomlands cirkulera. Halvvägs genom millenniet packade Fares och hans partner Alexander Skarsgård sina väskor och begav sig till Los Angeles.
Även om dagens unga skateboardåkare kan se hela världen som sin arbetsplats, var det inte fallet tidigare. Jag åkte till Hollywood utan en agent eller en konkret spelplan och möttes av avslag efter avslag. Det var en extremt utmanande situation.
Svenska skådespelare blev plötsligt tal om Hollywood, även om hajpen kring dem varade i flera månader. Tack vare framgångarna med Millennium-filmerna och tv-serien Nordic Noir fick en ny generation svenska karaktärsskådespelare, inklusive Fares, bröderna Skarsgård, Joel Kinnaman, Noomi Rapace och Alicia Vikander större roller i Hollywood-produktioner.
