Kajsa Dovstad Familj – Socialdemokraterna vill stävja investeringsgnista sparande på ISK. Användningen av den enkla aktiesymbolen “ISK” har framkallat negativa reaktioner på grund av dess uppenbara implikationer. Redaktionen har redan skrivit om hur utbrett aktieägande ökar marknadens demokratiska legitimitet. Det är avgörande att fler sparare ansluter sig till aktiemarknaden så att de kan utöva inflytande över den.
Jag minns Almedalsdalsborna från Göran Hägglunds (KD) roman. De människor som drar nytta av denna verklighet behöver chansen att lägga undan en del av sina surt förvärvade pengar för att säkra en bättre framtid för sig själva och sina familjer. Politiker på vänsterkanten har alltid hävdat att de talar för gemene man. Men partiets förslag visar än en gång hur svag och fuckless socialisten faktiskt är.
För sparekonomen Frida Bratt är detta förslag en direkt träff på den genomsnittliga spararen och en möjlighet för höginkomsttagare. Någon form av redovisning av aktiesplit är dock helt rimlig. Idag tappar stater skatteintäkter eftersom fler investerar i aktier och andra finansiella tillgångar istället för att arbeta.
Någon sorts gräns för redovisningsskillnad krävs. Till exempel är skattesatsen på räntor betydligt lägre än den på utdelningar från aktier. Frågan är att de belopp som diskuteras endast gäller lånebelopp mellan 100 000 och 200 000 svenska kronor. Alla vinster över detta tröskelvärde kommer att omfattas av en källskatt på 30 % framöver. Det är oetiskt att fånga småbrukare på det här sättet.
Problemet kunde ha lösts om bara de superrika spenderade sina ISK-besparingar. Det är där som görs mest pengar och där betalas de flesta skattedeklarationer ut. Skattesatsen bör sättas så högt att den bara drabbar de förmögna.
Kajsa Dovstad vägde in fallet i går i Göteborgs-Posten. Där beskriver hon två personer med samma månadsinkomst, varav den ena lever på räntor och utdelningar utan att betala skatt, medan den andra arbetar som läkare och måste betala 33 procent av sin lön i federala, statliga och lokala skatter. . Hon understryker vikten av att sänka skattesatsen på inkomster som intjänats genom investeringar och att höja skattesatsen på utdelningar och räntor.
I det här fallet är det viktigt att fokusera på de allra högsta nivåerna av kapitalisering. Att sitta i en dårskap och samla in pengar som trillar in borde inte löna sig enbart för att man har en stor kapitalinvestering. Det skulle dock vara väl värt det att spara ihop en handpenning på cirka 200 000 USD för ett hus. Dessutom för det faktum att man har slitit hårt. Det ska löna sig att jobba och spara pengar.
Inte vid något tillfälle bör man ta till dödshjälp; snarare bör man rädda ett människoliv till vad det än kostar. Vi kommer inte att ta liv, och vi kommer inte att tillåta någon annan att ta liv. Vi ska inte göra det lättare för dem som vill avsluta sina liv genom att ta sina egna, utan snarare försöka förhindra sådana handlingar så mycket som möjligt och
Det är läkares och medicinsk personals skyldighet att rädda liv. Inget annat skulle vara hållbart ur ett moraliskt och mänskligt perspektiv. Ytterligare ett moraliskt övervägande är att det är fel att ta en annan människas liv; detta är att säga att det är olagligt och därmed farligt. Naturligtvis är det läkarens uppgift att lugna oroliga känslor för det mesta.
De närmaste anhöriga skulle givetvis inte vilja tappa kontakten med en familjemedlem med tanke på omständigheterna. Men seriöst, vem vill det? Kajsa Dovstad hävdar att rätten att få hjälp att dö är en grundläggande mänsklig rättighet. Exakt vad är detta för falsk liberalism? Ska vi låta deprimerade människor ta sina liv utan att lägga sig i? Vilka är konsekvenserna för miljön, för brottsbekämpning, för bilister och för allmänheten i stort.
I alla fall, vem kan säga att en person som har gett upp sitt liv verkligen ville dö? Det är vanligtvis ett rop på hjälp, och hjälp borde ha tillhandahållits för länge sedan. När den behandlas med lämplig psykiatrisk vård, terapi och medicinering kan depression hävas. Om någon uttrycker en önskan att avsluta sitt eget liv är det absolut nödvändigt att de gör det med största försiktighet och så snart som möjligt för att förhindra tragedier. Det ligger i allas bästa intresse att se upp för varandra i den här världen.
Det finns mycket bra att säga om Almedalen. Så sa Kajsa Dovstad i gårdagens (2017-01-07) tidning i Norra Sverige: “Det är svårt att nå en öppnare demokratisk dialog än vad som ägde rum i Almedalen. Att rapportera om politikers beteende är också viktigt för Sveriges blomstrande demokrati. Allomfattande mediaövergrepp gör att känsliga frågor tas upp på ett ordnat sätt, vilket är en välkommen förändring från de slentrianliknande spekulationerna om politisk teori.
Men det finns också mycket dåligt att säga om Almedalen. Allt började med Olof Palme och några taxibilar och har sedan dess utökats till mer än 4 000 evenemang årligen. Sedan 2010 har antalet evenemang som anordnas av statliga och lokala myndigheter mer än fördubblats, från 154 till 532. Detta beror på den ökade tillgången på statliga och kommunala medel.
Medlemsorganisationen Skatteindrivarna har bromsat framfarten för den privata sektorn i bland annat Almedalen. Förra året skickade Malmö stad en delegation bestående av fyra kommunfullmäktigeledamöter, en politisk sekreterare och fyrtio serviceanställda. Notan klättrade till nästan en miljon svenska kronor.
Deltagarna från Skellefte kommun är särskilt väl lämpade för situationen. Skellefte Kraft, Skellefte Airport, Skellefte buss och Skellefte Science City har alla fler än två kommunpolitiker och militärer som deltagare. Kommunen betalar 85 000 kronor för boende och resekostnader för sex personer. Deltagare från kommunen som helhet har extern finansiering.
Eller som Skattebetalarnas vd Christian Ekström uttryckte det i ett pressmeddelande: “På privata företag och organisationer satsar man stort på Almedalen, det är ett problem.” En lovande utveckling är dock att fler officiella aktörer är närvarande varje år. Det borde vara självklart att offentliga aktörer inte ska slösa bort skattebetalarnas pengar utan goda skäl.
