Karin Smirnoff Familj – Hon hoppade av skolan efter sitt första år för att resa jorden runt och lära sig om dess dolda mysterier. Fröet till Jana Kippo-trilogin såddes där. Nu öppnar Karin Smirnoff upp för att en femte bok ska kunna skrivas.
Hur hittar man platsen där Jana Kippo, i början av trilogin, hoppar av bussen längs E4:an och börjar gå grusvägen österut in i stan? Snöflingor faller försiktigt, smetar mot halsen, hänger kvar i utrymmet mellan fönstret och ramen och får dina anklar att värka som de gjorde när du var liten. Så hon måste tjata på nästa kille.
En stad dyker upp ur dimman, en stor man som står i vinden. Effektivt berättande; fortsätter på sidan åtta i den första boken; lapphandskarna faller, vinet spills och hon känner direkt igen vem det är.När de alla bestämmer sig för att följa snöstormen i riktning mot Smalanger, finner de sig svepas in i den mörka och grymma värld av samtida norsk litteratur som författaren Karin Smirnoff har skapat. De säger att hon kom från ingenstans.
En onlinekälla rapporterar att en kvinna vid namn Jana Kippo har tatuerat namnet på den bortgångne skådespelaren över sina händer som en påminnelse om den styrka en mans liv kan kräva. En kollega berättar att hon och hennes teammedlemmar nu, mot sin vilja, ställer frågor.
Hur gick det för en till synes vanlig kvinna på senmedeltiden, en som arbetade med hushållsskötsel och skrev för lokaltidningar, en som producerade kundnyhetsbrev och på något sätt blev företagare inom tobakshandeln, hur lyckades hon konsekvent hoppa över konkurrensen i så många olika områden.
Bara 24 mil norr om Umeå kommer du att stöta på världens största osthyvel, som står på en 15 meter hög höjd. Det finns förolämpningar riktade mot Hertsanger, det verkliga Smalanger, där Karin Smirnoff tog rodret i den slacker trädgården.
Jag reser de mil av grusväg Jana Kippo tog i början, förbi små buskar och spannmålsstängsel, ut mot morakusten. Karin Smirnoff sitter i trädgården, klädd i arbetsuniform av rynkad skjorta och ett par jeans.även hon med Jana Kippos huvud och axlar. Fortfarande.
Jag jobbar på en helt ny berättelse just nu, dock… Jana är alltid pirrig och gör ständigt miner mot sig själv i spegeln. Jag har kämpat för att skilja mig från henne. Hon lämnar mig inte ifred. Aldrig tidigare har jag blivit så rörd av en författares livserfarenheter som när jag läste Karin Smirnoffs trilogi.
Var fick Jana Kippo sin mörkbruna hy för att skapa en värld av mörka liv, incestuösa relationer och sadistiska män som hon befinner sig i och där hon själv trivs? Som ett resultat av att vi inte vill prata om våra föräldrar, den aktiva Fadern och den passiva Mamman.
Det är fantastiskt att se Karin Smirnoffs mamma, som är cirka 90 år, cruisa runt bakgården på sin rullator. Hon gör hemmagjord sockerkaka, kommer med bokrekommendationer och påstår sig läsa i timmar i streck på dagen för intervjun.
Morsan läser tidningen på morgonen när han äter frukost. Jag har inte tid med det, men hon dyker alltid upp med bokrekommendationer, som Karin Smirnoff glatt uttrycker det. Jag skulle betala henne mycket pengar om jag visste att hon läste dotterns böcker.
Absolut, de sagorna är fantastiska tillsammans. Jag förstår bara inte var hon kommer ifrån! Karin Smirnoffs pappa, som gick bort för många år sedan, tros inte dela några likheter med böckernas brutala Fadren.
Morsan är född i Storuman, medan hans far kommer från landet Ver-kalix. Han kom från välmående förhållanden. Det var pappan som var äldst i hushållet, därmed var han delvis ansvarig för hushållets trygghetssystem. Jag tror att han hade det tufft och kände alltid medkänsla för andra män som gick igenom samma sak.
Karins konstnärligt anlagda far fick jobb som reklam-tecknare i Stockholm efter en kort militär karriär. Flyttlasset, med den då treåriga Karin, reste först till Enhörna utanför Södertälje och sedan vidare till Tullinge.
Han var till en början stationerad på en villa för företagets skull, men i takt med att verksamheten expanderade flyttades han till stadens historiska kärna, känd som Gamla stan. Han hade en benägenhet att anställa folk som verkade lite… utanför det. Jag har ingen aning om var han hittade dem.
På kontoret i Gamla stan hade Karin obegränsad tillgång till papper, färg och mynt, vilket skapade en produktiv och inspirerande arbetsmiljö. Men när hennes pappa erbjöds chansen att ta över kontoret som privat chef tackade han artigt nej. Vi vill inte att barnen ska bo i dessa gamla hus. Min pappa och jag var alltid nära varandra. Vi besökte utställningar och pratade om konstnärer.
Helmer Osslunds norrländska landskap, som han målade på snackspapper, utgör en passande bakgrund för Karin Smirnoffs romaner.Osslund var en av våra ömsesidigt omhuldade platser. Han hade en fjäder i steget när han gjorde melleri; allt ser så levande och fantastiskt ut.
För Osslund var naturen en levande varelse, inte bara en statisk bakgrund för fotografier. Och det var pappa som skickade Karin en Helmer Grundström-diktring direkt efter att hon hoppat av nian för att återvända hem till Sverige. Hon sa något om vår boskap som fick mig att tänka efter. Jag tror att han skulle ha velat säga något han inte sagt själv.
Karin tog med sig dikten till sitt andra hem i Södertälje, sedan till Grekland och slutligen till Paris i form av en kylskpsmagnet.Karin slutade gå i skolan efter tolfte klass. Hon var en skolavhoppare. Hon tänkte inte längre på sig själv som ett barn. Hon sökte självständighet, och vattnet var hackigt för hennes föräldrar.
