Lennart Ekdal Sjuk – Lennart Ekdal har lagts in på sjukhuset efter en hjärnoperation. Nu kan det påverka premiären av hans nya show “Ekdal och Ekdal.”Under sina 42 år som journalist har han aldrig behövt fylla i ett program eller skicka ut en direktsändning.
Nyhetsankare och producent Lennart Ekdal, 65, återhämtar sig på sjukhuset efter att ha opererat hjärnan. Det kan påverka hans medverkan i premiären av det nya sociala programmet “Ekdal och Ekdal”, som han är programledare tillsammans med 57-årige kusine Niklas Ekdal.
– Jag har haft en kraftig infektion i hela kroppen, säger Lennart Ekdal från sjukhussängen.Lennart Ekdal sökte vård för en infektion i munnen genom att gå på tandakut på egen hand. Därefter fördes han till sjukhuset för vidare vård.
När min tragedi inträffade var jag på min zenit i livet. Efter en lång karriär som redaktör på Expressen och Dagens Nyheter blev han frilansjournalist på tv, tidningar och böcker.Det här är en berättelse om min resa genom psykologin.
Från en frisk, lycklig femtosekund till intensivvård, slutligen till psykoterapi, slutligen till döden och slutligen tillbaka till ett friskt, lyckligt liv – allt inom loppet av ett par år. Efter att jag äntligen kunde prata med mina barn om lagen igen, skrev jag en bok om mina upplevelser, med titeln “Hur jag dog – och fick klart för mig hur allt hänger ihop” (Brombergs).
Titeln var uppenbarligen ironisk, men ämnet var fortfarande universellt. Att demonstrera hur någon kan falla offer för psykisk ohälsa – även om de inte känner igen symptomen – och att hjälp finns tillgänglig är ett ädelt mål. Det finns alltid spänning. Men då handlar det om att förebygga och undvika de tragiska händelser vi kallar självmord. Mind gör ett fantastiskt jobb med detta.
Min personliga minikatastrof inträffade när jag stod i mitten av mitt eget liv. Efter en lång karriär som redaktör på Expressen och Dagens Nyheter blev han frilansjournalist på tv, tidningar och böcker.Stor familj med tre barn.
Hade samma problem med snarkning efter många år av hög varv som alla andra, även om mina anfall aldrig var så allvarliga. I mitten av livet inser de flesta att livet i grunden är en lång period av sjukgymnastik. Fokusera på det lätta och humoristiska, och glöm resten. Jag kände att jag levde ett bra liv hela dagen, med fler upp- än nedgångar, och jag var tacksam.
Ungdomarnas risktagande hade minskat, med färre ungdomar som körde motorcyklar som om de brann eller vandrade genom vildmarken som FN-soldater. Där jag växte upp, en liten stad i Sverige, var det metanol och mopeder i trimstil. Det var en bra barndom, men när jag var tjugo hade jag redan vuxit ur mitt ljusaste nissesnitt. Det mest riskabla jag gjorde 2011 var att spela fotboll några gånger i veckan.
Det antas allmänt att när en person når femtioåldern, kommer de att kunna sluta spela polo på grundval av ortopedagogiska grunder, men vad som faktiskt hände var att det slutade med att jag spelade på övre däck. Nästa morgon vaknade jag oförmögen att läsa eftersom jag hade krockade i full fis med en stor kille, med hans panna mot min tinning. Jag blev trött på att jobba, blev orolig, åt för mycket, kunde inte sova och det slutade med att jag satt på balkongen med ett smutsigt lakan över fötterna.
Det var en klassisk hjärnskakning, men det hände bara när jag var för utmattad av att springa runt för att uppskatta det. Under loppet av ett år förblev förhållandena stabila istället för att förbättras. När jag försökte komma tillbaka till jobbet, börja träna eller få nya vänner föll jag helt samman. I varje nytt tillfälle ökade de skränande förnimmelserna i intensitet. Det var omöjligt att hitta något av värde under hjärnskaderehabiliteringen eftersom hjärnskador inte syns på röntgen. Psykiatrin var ett misslyckande.
Klockorna i lyan ringde så lågt att de kunde förväxlas med rop av depression och panik. Av min egen personliga erfarenhet var det kristallklart att mitt hjärta var utarmat. Jag var instängd i mörka rum med öronproppar till slutet, och jag tog tjugo sömntabletter varje natt. Jag fick orubbligt stöd från medicinsk personal, terapeuter, vänner och familj. Noll hjälp.
I ett ögonblick av desperation och utmattning i slutet av november 2012 bestämde jag mig för att ge upp medicinen helt. Efter ett år av psykoterapi tenderar en person att samla på sig en hel del information. Så jag lade väsandet ner i kiltgrodhålet. Svensk polisen larmades p natten.
De dök upp och hjälpte familjen att flytta kvarteren runt huset. Hittade nyckeln. Polisen återvänder till sin station. Där träffar de en äldre arbetskamrat som förklarar att självmordsbenägna personer vanligtvis går obemärkt förbi ett tag, men inte särskilt länge: uthus, vindar, källare.
Efter en tid och av egen vilja återvänder de, bryter igenom barriären och lokaliserar mig. Noll pulsfrekvens; kroppstemperatur på 33 grader Celsius.När jag mår bättre kommer jag att flyttas till psykavdelningen på Huddinge sjukhus. Inget jag gör – från att stå upp till att äta till att prata till att kyssa katten – är möjligt.
Bara en helt näbblös ngst återkommer. Vid denna tidpunkt beslutas ECT-behandling som en sista, desperat utväg. Ingen hade funderat på det tidigare eftersom det inte brukar användas efter en hjärnskakning och allt jag behövde gå på var en bild från filmen “Gökboet”, som skildrade ingreppet som mer av en tort än en medicinsk behandling. Det verkade som ett uppenbart felaktigt antagande.
Vad du än vill göra så blir jag glad för det är vad jag sa till dem. In i denna andra mirakulösa händelse kom. Efter en vecka eller tre elchocker glider jag ur sängen en december 2012 kväll och in i det dagliga rummet. Nobelprislunchen hålls vid bordet. Kungen njuter av en måltid av fasan medan han chattar med sin styrelsefru.
