Mattias Alkberg Familj – Säsongens första snöflingor börjar falla över Stockholm när det underjordiska tåget går mot intervjun. Jag kan inte låta bli att tänka på inledningsraderna i hans fantastiska Stockholm: “Det är här I snön du ska bo / Vi la grund innan tjälen I fjol.” Jag ser alltid till att ställa in när Globen börjar snurra igen efter att jag har varit borta. Kvällen innan uppträdde Mattias Alkberg och hans döda band inför en entusiastisk publik.
Innan ombyggnaden börjar diskuterar tjejen som sitter bredvid mig klimatförändringar och FN med sina vänner. Det är bara en omformulering. Konserthus om du så önskar. Förutom sig själv tar Kristine Gulbrandsen, en professionell skridskoåkare, rollen som Alkberg för sin talan.
Ett osammanhängande gnäll om vad det innebär att vara man, framställt i en stil som inte är olik hur Alkberg talar: undvikande och osäker på vad han menar. Han införlivade en viss estetisk stil i sin musik. På biljettwebbplatsen presenteras föreställningen som en sammanfattning av hans solokarriär, som han avfärdar rent ut.
Det var precis vad min bokhållare sa. Jag är inte intresserad av att skriva en slutsats; Jag vill bara fortsätta turnera ett år till. Vi träffas i hotellets lobby, bekvämt nära Södrateatern, där uppsättningen just nu visas. Han slår sig ner på de mjuka kuddarna som släpper ut luft, långsamt och möjligen blyg men också nära skräckinjagande.
Liknar hans svar när jag frågar om han alltid har tänkt på sin vilda rost: “Jag älskar att sjunga; det har jag aldrig gjort förut.” Helt enkelt för att det blev så skrek jag “BQ” (The Bear Quartet). Jag är en typ av tjej i framkant. Folk har alltid kunnat se mig. Samtidigt på det goda och det dåliga. Alla verkar dras till mig. Om alla ska le vad som helst, då är det lika bra att vara hon.
Det är något vi har sett förut. När de båda var i Visby på vistelsestipendium delade de bostad. Alkberg kommenterade också ett stycke jag skrev om min tid i Missenträsk, när jag bodde i Sara Lidmans gamla hus och fick reda på hennes vilsen. I Alkbergs berättelse är Stockholm det främmande landet: “Dessa stadskvarter, jag har aldrig varit i dem förut.”
Tunnelinfarten på Vasagatan får mig att få ont i magen hela tiden. Jag skrev också en kritisk recension av hans diktsamling, som han inte har glömt men inte heller är stolt över. Eller så dölar han bra, vilket är gott nog för honom.
Åh, att vara “kulturarbetare” är så härligt och tillfredsställande. Och jag kan bara inte låta bli att tycka att det är lustigt att de som försörjer sig i media i Stockholms centrala affärsdistrikt är de som avgudar Mattias Alkberg mest. Jag har varit på massor av fester där hälften av folket hejar på Vänstern och den andra hälften för Högern, och där låtarna “Skända flaggan” och “Nöff nöff” spelas med övergivenhet. Det behöver inte vara ett motargument, även om Alkberg har ägnat en del skrivande åt att drivas av just den sortens argument. Här är ett exempel från det sydsvenska punkbandet Du är en kattunge.
Din nervösa min, där inne i skägget.” Jag reflekterade över det för många år sedan, när vi spelade Stockholmsspelet. Jag kan sitta och hända här. För mig är jag självsäker och inte rädd. Jag var inte trött på morgonen, men nu är jag utmattad hela tiden. Men jag är inte så när jag spelar. Jag vill verkligen att folk ska se vad jag tycker om dem.
Att de känner att… om de steker eller tycker det är bra tycker jag att det är jättebra att de har mössor.Den solokarriär som retrospektiven försöker omfatta sträcker sig över minst ett halvt decennium och en mängd olika musikstilar, samarbeten och framträdanden.
Samtidigt fortsätter vardagen som vanligt för Alkberg och hans familj hemma i Lule. Jag säger att han nästan har en Bruno K iljersk vibb, vilket var när poeten en gång fick frågan om han någonsin lagade mat, och det fick han erkänna att han inte hade eftersom det var omöjligt att få sig att låta övertygande.
Ingen i min familj förstår vad jag gör. Vi har två rum – ett sovrum och ett vardagsrum – som kan skiljas från varandra med bokhyllorer eftersom vårt hus är så långt. Jag har inget eget skrivbord, så jag använder min bärbara dator när jag sitter i soffan från det att jag vaknar tills jag somnar. Jag måste sitta upp och spela gitarr någonstans. Och vid det laget somnar jag iväg. Det är uppenbart att det kommer att ta hela terminen. Och det är mycket jobb. Det är med andra ord arbete. Pengar är inget konstigt ämne.
Frasen “Vi lägger oss igen” betyder “vi sätter oss ihop igen”, och det syftar på att återupprätta kommunikationen efter en period av separation eller reträtt från omvärlden. Åtminstone är det så jag ser det. Alkberg har nyligen tilldelats ett ansenligt stipendium som kommer att ge honom en stadig inkomst på 90 000 kronor per år de kommande två åren.
För kreativitet spelar det ingen roll om jag har pengar eller inte. Alltid och fram till denna dag har jag gjort det. Jag är därför i besittning av en liten summa kontanter. Min enda skillnad mot en klottrare är att jag helt har slutat bidra till tidningar.
